I likhet med årets första svenska långfilm Måste gitt är Dröm vidare en högintensiv skildring av hur förortstristess i kombination med arbetslöshet kan leda unga människor in i kriminalitet. Den stora skillnaden filmerna emellan är att Dröm vidare, regisserad av Rojda Sekersöz och med ett manus författat av Johanna Emanuelsson, kretsar kring tjejer i stället för killar, och inte mig emot. Jag tror inte vi sett så här mycket girl power i en och samma svenska film sedan Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998).
Planen: råna butik
Dröm vidare inleds blytungt med att huvudpersonen Mirja, spelad av Evin Ahmad, avtjänat ett fängelsestraff. Utanför murarna väntar tjejgänget. Nu skall allt bli som förr. Man skall förverkliga drömmen att dra från Alby Centrum och resa till Montevideo. För detta krävs, förstås, en massa cash. Planen (inte världens bästa) är att länsa en guldsmedsbutik.
Mirja, som måste ta ansvar för både sin lillasyster och sin svårt cancersjuka mamma, har dock börjat fundera på om det inte är läge för att bli vuxen på riktigt. Kanske rentav skaffa ett jobb.
Dominerar varenda scen
Det är Evin Ahmad som är den här filmens främsta tillgång. Ahmad, som visat klass i en lång rad av uppsättningar på Göteborgs Folkteater, dominerar varenda scen och agerar med full kraft från start till mål. En osäker regissör hade förmodligen bett henne att tagga ner en smula, men Sekersöz ger henne fria tyglar. Något av en chanstagning, men Ahmads karisma går rätt genom bioduken.
Bäst på bio just nu
Mindre lyckat är greppet tablåer/förortsnedslag i stället för en rak berättelse. Ibland tenderar filmen att stå mer eller mindre helt still. Men so what? Scenerna med Mirja på arbetsförmedlingen och när hon söker jobb på ett hotell utan att ha stämt möte med (den odräglige) hotelldirektören i förväg hör till det bästa som man kan se på bio just nu.
