Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rolf Lassgård spelar Ove. Här på besök vid hustruns grav.

En man som heter Ove

GP:s recensent: Lassgård hittar perfekt balans mellan komik och tragik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

DRAMA/KOMEDI

En man som heter Ove

Regi: Hannes Holm

Med: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Ida Engvoll, Filip Berg, Börje Lundberg, Anna-Lena Bergelin och Johan Widerberg

Sverige, 2015 (115 min)

Jag tror att alla som läst Fredrik Backmans roman En man som heter Ove (boken kom ut 2012) kan ge förslag på skådisar som skulle passa bra i rollen som den buttre 59-årige Saab-ägaren och nyblivne änklingen Ove på film. Tre självklara kandidater är Kjell Bergqvist, Robert Gustafsson och, förstås, Johan Rheborg, som spelar Ove på en teaterscen i Stockholm.

Regissören och manusförfattaren Hannes Holm har dock och en smula oväntat valt att ge rollen till Rolf Lassgård, som inte är känd för att vara särskilt rolig. I filmen visar det sig snabbt att Lassgård är ett lyckokast. Han hittar en perfekt balans mellan komik och tragik. Med undantag av tillbakablickarna, då en utmärkt Filip Berg porträtterar Ove som ung, och vi får förklarat varför Ove blivit den han är, dominerar Lassgård varenda scen, och han gör det med bravur. Rimligtvis måste den här 60-årige karaktärsskådespelaren ha goda chanser att vinna en Guldbagge i kategorin bästa manliga huvudroll på galan den 18 januari.

Att Backmans bok blivit en framgång handlar om den höga igenkänningsfaktorn. Oavsett om man bor i radhus, villa eller flerfamiljhus brukar det finnas en motsvarighet till Ove i området. En självutnämnd ordningsman (det är alltid en man) som bär bort felparkerade cyklar, skriver ilskna lappar och skäller ut de stackare som glömt bort att stänga en grind ordentligt.

Men utöver ilskan och grinigheten har filmens Ove andra, sympatiska och kärleksfulla, sidor. Sidor som han bara visar när han besöker sin hustru Sonjas grav (i tillbakablickarna spelas Sonja av Ida Engvoll).

Filmens återkommande tema är att Ove tänker ta livet av sig, för att återförenas med Sonja. Varje gång han skall skrida till verket inträffar det emellertid något som måste styras upp i radhusområdet. Till exempel har den nyinflyttade persiska kvinnan Parvaneh (Bahar Pars) en man som kör bil som en kratta, och så kan man ju inte ha det. Oves gnäll och sarkasmer biter inte på en självständiga och orädda Parvaneh. Hon är övertygad om att den här kroniske kverulanten kan utvecklas till det bättre, om han får lite hjälp, vill säga.

Mot Holms film kan man invända att den huvudsakligen består av en radda episoder/situationer som Ove försätts i/sketcher och att ett filmtraditionellt berättardriv saknas. Holm gör också det vanliga misstaget när böcker filmatiseras att han försöker få med för mycket i romanförlagan i filmen. Han hade lätt kunnat skippa några sidospår, som han ändå inte hinner utveckla, och fått ner speltiden till nittio minuter.

Annars är i princip allt bra i filmen. Tragikomiken, spelet mellan Lassgård och Pars, den träffsäkra dialogen. Jag tippar att En man som heter Ove publikmässigt kommer att fungera på samma sätt som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som hade biopremiär juldagen 2013. När julmaten är uppäten och ett biobesök lockar väljer de flesta en svensk film med en gubbe i centrum.

Fotnot: En man som heter Ove har biopremiär på juldagen. 

Läs också reportaget:  Rolf Lassgård gör julens suraste filmgubbe