Lejonkungen, Sons of anarchy och Hamlet. Terminator 2, Batman, Hunger games och Heroes. Det regnar döda pappor i fiktionen. Pixars nya storfilm Den gode dinosaurien kan knappast klandras för att använda ett så slitet motiv, för som den tonårige rökaren säger: ”Alla andra gör ju det”.
Rikta istället invändningarna mot hur filmen oblygt stjäl sin variant av händelsen från Lejonkungen (om det alls går att tala om stöld när Pixar ägs av Disney). Lille dinousarien Arlos hädangångna pappa besöker till och med sin son i en vision misstänkt lik spök-Mufasas uppenbarelse i den nu 21-åriga klassikern.
Det är nu inte det enda som filmerna har gemensamt. Utan att avslöja för mycket av handlingen har Den gode dinosaurien också sin version av Lejonkungens knasiga men livsfarliga hyenor, samt ett gäng skojiga kompisar som likt Timon och Pumbaa lär den unge hjälten att chilla lite.
Lejonkungen flätade samman dessa bitar till en gripande helhet. I Den gode dinosaurien upplevs de mest vara obligatoriska hållpunkter, som om manusförfattaren haft en lista att bocka av under arbetets gång (”död pappa – check. Oväntad vänskap – check”). Jag bryr mig inte om lille Arlo, inte det minsta, och jag avskyr Pixar för att de gör mig till en hjärtlös knöl i biomörkret, med ingenting annat än flottiga popcorn att lindra självömkan med.
Filmen är åtminstone vackert animerad, det får man ge den. Arlos bitterljuva relation till människovalpen Pricken, som dinosaurien lär känna medan han försöker hitta hem till familjens gård, kan dessutom ge ett skratt eller två om man är på humör.
