Rena kliché-frosseriet blir det i Derricksons skräckis som hade mått bättre av den svenska titeln Fräls oss ifrån ondo. Om det här är en ny Exorcisten för vår tid, undrar jag ängsligt vad det säger om vår tid. Historien försöker frenetiskt förena höjdpunkterna i genren: Exorcistens andeutdrivning med Sevens sjukligt förvridna religiösa upptuktelse, det brutalt lustfyllda effektsökeriet i Saw med den kittlande skräckmystiken och romantiken i Låt den rätte komma in. Problemet är bara att det är så erbarmligt taffligt gjort.
En rad disparata händelser radas i upp och knyts samman: soldater i Irak ser något förfärligt. Poliser hittar ett barnlik i en sopcontainer. En marinsoldat med märkligt blodiga naglar misshandlar sin fru. En besatt kvinna slänger sitt barn till lejonen på Bronx zoo. Musiken ligger på hela tiden: dov och förstärkande. Snart följer en orgie i slem, spott, blod, föruttnade kroppar med krälande mygglarver, kvinnoförnedrande repliker, galenskap, andeutdrivning, kattlik uppspikade på krucifix, självspelande pianon, glassplitter och morranden.
Som om skräckfilmen var en anabolstinn muskel. Kolla in! Känn på! Visst har skräckfilm alltid handlat lite om att våga utsätta sig. Friedkins 1970-talsklassiker är skickligt gjord, välspelad och genuint skrämmande. Något som säkert bidrar till att den ständigt omtolkas. Att låta ondskan sippra in och ta över oskyldiga själar (gärna barns) har alltid kittlat skräckfilmsmakare. Seriemördaren i Den onda dockan från 1988 överför sin ondskefulla själ till en docka i leksaksvaruhuset. Men inte ens det klassiska greppet fungerar här, där en enorm gose-uggla fått ersätta dockan.
Enda ljusglimten i en i övrigt kvalmig skrämselsoppa är Édgar Ramírez som jesuitprästen.
