François Ozon dröjer ofta vid oförlösta känslor och komplicerade relationer insnärjda i hemligheter i sina filmer, bland dem 8 kvinnor, Under sanden, Swimmingpool och Bakom stängda dörrar. Frantz, som utspelar sig i den lilla tyska staden Quedlinburg strax efter första världskriget, är inget undantag. Filmen pågår i svart-vitt, med sporadiska känslosamma scener i färg. En sörjande ung kvinna rör sig över torget, immun mot allt och alla runt omkring, in på kyrkogården. Långsamt lär vi känna henne som Anna. Graven hon besöker tillhör fästmannen Frantz som nyligen dödats vid fronten. Till hösten skulle de ha firat sitt bröllop. Till graven kommer också en främling, en fransman. Stadens patriotiska medborgare misstänkliggör honom direkt. Han är "fienden". Den unge, känslige Adrien, som rest med tåg från Paris, visar sig vara en finlemmad violinist. Liksom Frantz i grunden pacifist och mer eller mindre uttvingad i krig. De båda unga männen tycks ha stått varandra nära.
Den välspelade, nyanserade berättelsen innehåller flera överraskande vändningar där inget är som det först tycks vara. Ytterst är det nationalismen som granskas ochkrigets djupa meningslöshet som gestaltas, i maklig takt. Vem är fiende, vem är kamrat på ett lerigt fält dit unga män kommenderats ut med skjutvapen och siktar vilt i rädsla och i skräck. Den omvittnade etiska dubbelmoralen i att mord i krigstid upphöjs till hjältedåd är filmens kärna. Därtill kommer självföraktet och drömmen om försoning.
Sargade själar i krigets spår antar här rent mänsklig form. De heter Anna, Adrien, Hans och Magda Hoffmeister, och de ljuger för att trösta - både sig själva och andra.
