"Hon blir din styvmor, och du får två underbara styvsystrar som ska hålla dig sällskap!" säger Ellas far innan han ger sig ut på sin sista handelsresa. Styvmodern, här lustfyllt spelad av Cate Blanchett, dyker upp i den gamla släktgården med de odrägliga döttrarna Gabriella och Petronella i släptåg.
Med pappan ur vägen kan den elaka styvmodern härska ostört, och snart har Ella (Lily James) förvisats till den dammiga vinden och behandlas som ett simpelt tjänstehjon. Hennes enda vänner är mössen och skogens övriga djur som hon står i telepatisk förbindelse med.
Disney-filmen Askungen gjorde succé vid premiären 1950, och en obehaglig känsla infinner sig av att även denna icke-animerade nytolkning fastnat i samma decennium, så fyllt av styvmorshat.
Att regissören Kenneth Branagh med sin stjärnspäckade ensemble inklusive Helena Bonham Carter, Derek Jacobi och Stellan Skarsgård velat återskapa originalberättelsen i nostalgiskt ljus, och ge oss en cup cake-doftande, storslagen filmsaga i glättiga, låtsas-handkolorerade färger.
Askungen är en tidlös berättelse om natur och kultur, inkludering, exkludering, klass, representation och revansch. Särskilt trist då att Branaghs version för 2000-talet så starkt befäster en rad mossiga stereotyper, som om drygt sextio år av samhällsutveckling och identitetspolitik aldrig existerat. Trots oändliga möjligheter ger han oss en Disney-prinsessa med trådsmal midja, liljevit hy och blont, lockigt hår. En prinsessa som förverkligar sig genom att gifta sig med prinsen, som väljer bort den mörkhåriga prinsessan Chelina.
Med Frost tog Disney ett stort feministiskt kliv framåt. Här går bolaget två steg tillbaka.
.
Läs också: Veckans filmer 13 mars
