Alla utom taxen har känslomässiga låsningar

Det vore synd att påstå att de flesta karaktärerna i Todd Solondz filmer lever sina ultimata drömliv. Det är två decennier sedan Welcome to the dollhouse, hans svarta komedi om en mobbad sjundeklassare, vann jurypriset vid Sundancefestivalen. Några år senare följdes den upp av briljanta Happiness med den mest ironiska av filmtitlar.

Den enda som i Solondz åttonde film Wiener-Dog egentligen inte är känslomässigt låst är titelrollinnehavaren, taxtiken, vars ägarbyten leder oss genom fyra fristående historier om människor i olika stadier av missnöje och besvikelse över medelklasstillvaron på olika håll i det samtida USA.

Våldtar små ekorrar

I den första är det canceröverlevande nioåringen Remi, vars pappa Danny (Tracy Letts) en dag kommer hem med den nya familjemedlemmen som han – till skillnad från modern Dina (Julie Delpy) – tycker är ett lämpligt sällskap för sonen. När Remi protesterar mot att taxen ska kastreras berättar mamman i öm ton en sedelärande historia om hur hon som liten hade en pudel som fick dödfödda valpar, efter att ha våldtagits av gathunden Muhammed. En hund som sedan även ägnade sig åt att våldta små ekorrar.

Taxens nästa ägare blir veterinärassistenten Dawn Wiener (en underutnyttjad Greta Gerwig som här spelar den vuxna versionen av den huvudroll hon haft i regissörens Welcome to the dollhouse). Hon träffar high school-bekante Brandon, som numera visar sig vara heroinist. Brandon spelas av Kieran Culkin som även han repriserar sin roll från Todd Solondz nyss nämnda genombrottsfilm.

Mer smärta med och besvikelse

Efter en kort paus där biobesökarna föreslås gå ut i foajén och förse sig med mer godis fortsätter taxodyssén med Danny DeVitos bittra manusprofessor Dave Schmerz (”smärta” på tyska) som undervisar vid New York University’s Tisch School of the Arts (där även Solondz själv är lärare i regi och manusskrivande). Förgäves försöker Schmerz samtidigt få sin agent att läsa ett manus han översänt.

Slutligen hamnar hunden hos gamla Nana (Ellen Burstyn) som utöver besök av sitt pengatiggande barnbarn även hemsöks av tio obehagliga kopior av henne själv som barn som var och en representerar ett av hennes olevda liv (”Jag är den du kunde blivit om du tyckte om andra människor”, ”Jag är den du kunde blivit om du gav mer dricks”…).

Bressons åsna blev tax hos Solondz

Robert Bressons 1960-tals film Min vän Balthazar har inspirerat Todd Solondz till Wiener-Dog, men där Bressons åsna bar upp historien agerar Solondz tax endast som den tunnaste av länkar mellan berättelserna som genomgående utspelar sig i en cynisk och eländig tillvaro befolkad av frustrerade och ganska dåliga människor. Att kalla Todd Solondz misantrop är ändå inte helt rättvist eftersom han verkligen känner för dessa emotionella krymplingar. Det råder det inget tvivel om. Det är också det emellanåt gör hans miserabla värld väldigt rolig.

TEXT

Hannes Dükler

kultur@gp.se