"They asked me how I knew
My true love was true"
Ja vad vet vi egentligen om den vi älskar? Fingertoppskänslige regissören Andrew Haig spinner sitt mångbottnade relationsdrama runt samma slags funderingar som de Tony Williams med smäktande stämma ger uttryck för i filmens ledmotiv: The Platters 1950-tals-ballad Smoke gets in your eyes:
"I of course replied
Something here inside
cannot be denied"
Även om varje förälskelse är unik är farhågorna oftast de samma, att de hisnande känslor du själv vågar bejaka inte ska vara besvarade. Inte i lika hög grad, inte på djupet. Och då ska du stå där ensam och ratad i fullständig förödmjukelse. För att du vågade tro och hoppas.
Brittiske Haigh, som med briljans regisserat HBO-serien Looking, ägnade sig redan i lyhörda relationsdramat Weekend (2011) åt att utforska intimitet. Hur uppstår den, vad krävs för att upprätthålla den, hur skapas närhet och förtroende i ett förhållande? Där träffas två unga män av en slump på en gay-bar, går hem och har vad de tror är en one-night-stand. Men så blixtrar det till, det distanserade ointresset där du aldrig behöver sätta dig själv på spel ersätts av en mer omvälvande känsla: längtan efter att komma nära. Släppas in, längst därinne, bortom alla förvarsmekanismer, rädslor och murar.
I 45 år är premissen närmast den omvända: här möter vi Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Tom Courtenay), ett äldre barnlöst par, 70 plus, som förbereder en påkostad fest för sina nära och kära efter 45 år som gifta. Ett safirbröllop. en manifestering av livslång, trofast kärlek.
De verkar lyckliga, ömsinta, samspelta. Ett stabilt par tycks det, som mognat tillsammans och fortfarande har vett att uppskatta och älska varandra. Som känner varandra utan och innan – vilket berikar mer än vad det kostar på. Åtminstone tror de det, och vi också – inledningsvis.
Dramat utspelar sig på landet i Norfolk, i pastoral miljö. Men ett brev stör idyllen: Geoff meddelas där att kroppen efter hans flickvän Katya återfunnits efter femtio år, nerfryst och bevarad i en glaciär i Alperna. Brevet, och de minnen som väcks till liv, sprider nytt ljus över makarnas relation. Under den vecka som föjer, då omvärlden förväntar sig att paret ägnar tid och kraft åt att förbereda sin gemensamma fest, famlar de i stället allt mer i blindo efter varandra. Kates tillförsikt inför maken börjar svikta. Geoff förmår inte dölja de känslor han smusslat undan på vinden, gömt och förträngt.
Skådespeleriet är rent bländande. Med små medel lyckas Andrew High skapa ett lågmält men under ytan brutalt och bittert äktenskapsdrama som tål att mäta sig med verk av europeiska mästare från Fassbinder till Todd Haynes.
Inte en ton klingar falskt i berättelsen vars crescendo äger rum på dansgolvet under den oundvikliga festen där de tidigare så synkroniserade makarna hamnat i grav otakt:
They said "someday you'll find all who love are blind" sjunger Tony Williams vidare, som om det vore ofrånkomligt. Åren går men den förgängliga känslan av kärlek fångas i Andrew Haigs drama vars bleka färgskala påminner om handkolorerade bilder. Fotografier av någon vi älskat. Blint.
