I flera hundra år odlade vi senapskål i Sverige, men det var först när man började kalla den ruccola som den blev riktigt intressant bland folk. Lite lagom exotisk och spännande sådär. Tack vare det har tjugoåriga Raša ett jobb där hon paketerar sallad i ett litet färglöst samhälle någonstans i Skåne. Raša – med sin självklara auktoritet både innanför och utanför företagsmurarna – försörjer inte bara sig själv utan även sin ryggskadade pappa. Så en dag varslar man om uppsägning och Raša är en av dem som tvingas gå. Men i ett land där kungen i sitt jultal upplyst oss om att det inte kommer några stekta sparvar flygande gäller det att rycka upp sig. Ta sig i kragen. Klippa sig och skaffa ett (nytt) jobb.
En jobbcoach kallas in för att "boosta" de avskedade och scenerna mellan henne och de numera arbetslösa är smått rörande i all dess naiva välvilja. Coachen betonar att de är "mellan jobb" och att det nu gäller att göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Ett sätt är att, enligt henne, ta vara på sådant man är bra på. För Raša är det att kunna väga upp 175 gram ruccola i handen och packa tolv påsar mâche på 4,5 sekunder. Någonting annat har man aldrig efterfrågat av henne. Och vägen till ny försörjning är en svår balansgång. Du ska vara självgående men inte vilja för mycket. En blinksmiley i en jobbansökan döms ut som inställsam samtidigt som Rašas arbetsförmedlare upplyser henne om att det är hon själv som måste skapa förutsättningar till jobb.
"Ni har faktiskt hela framtiden för er", säger jobbcoachen till Raša och hennes forna arbetskamrater – somliga nära pensionsåldern, andra knappt svenskspråkiga. Orden kunde varit hämtade ur en Roy Andersson-produktion. Skillnaden är att här förmedlas varje replik med hundraprocentig naturlighet. Många gånger är Pichler så nära det rent dokumentära man kan komma, de debuterande skådespelarna lyckas förmedla en total äkthet ner i minsta biroll. Och Nermina Lukač gör en oförglömlig prestation som Raša – det här är verkligen hennes bygd, hennes liv, hennes film som inte bara är en stark arbetarklasskildring utan även ett mycket fint porträtt av relationen mellan en far och en dotter. Och hela tiden med en hoppfullhet runt hörnet. För Raša vägrar stagnera, om det så bara handlar om att gå runt med en namnlista om att få ett tivoli till orten. Hon ger inte upp. Inte heller när hon inser att hennes härkomst är ett hinder i jobbsökandet. För om den där beska senapskålen blev attraktiv först då den bytte namn till något mer sydländskt klingande råder det motsatta för Raša. Något hon blir varse när hennes jobbansökan rensats bort och hon söker upp arbetsgivaren för att betona att även om hennes namn låter "lite arabiskt" så är hon i princip svensk, "till sättet och så."
Även själva det lilla samhället har en stor roll i Äta sova dö. GB-clownen lutad mot den smutsiga husfasaden. Fikarumsväggens skogsmotiv. Minigolfbanan mot en fond av motorvägsbrus. Nedslående miljöer som filmen lyckas undvika att skildra ur ett ovanifrånperspektiv. Det blir aldrig Lars Tunbjörk. Och vädret – sällan har väl svensk landsbygd skildrats så rått, kallt och fuktigt. Där Colin Nutley väntat in solen verkar Gabriela Pichler snarare ha avvaktat inför ett nytt lågtryck.
Ska man invända mot något i denna strålande långfilmsdebut så handlar det om en enskild scen, en sådan uppenbar darling som Pichler tyvärr inte lyckats ta av daga: Raša och kompisen Nicki går runt i en lervälling, clownsminkade. Och Nicki gråter.
Det får helt enkelt inte under några som helst omständigheter förekomma gråtande clowner på film.
