President Orban, vald av folket, stänger ner universitet och kallar judar statens fiender. President Erdogan, vald av folket, sparkar illojala domare och driver journalister på flykt.
Är de demokrater?
Det finns många varianter av nej på den frågan. Ett är historiejournalisten Henrik Arnstads bok Hatade demokrati.
Arnstads svar är att demokrati inte bara är ett sätt att styra staten, det är en ideologi. Och ideologins kärna är en strävan efter inkludering. Minoriteter ska behandlas med respekt och deras intressen ska vägas in. Dialogen mellan medborgarna ska ske med respekt för allas lika värde och värdighet.
Han knyter an till ett traditionellt svar, nämligen att liberal demokrati består av två komponenter: folkstyre, men också skyddsmekanismer i form av rättssäkerhet, maktdelning och fri- och rättigheter för individen. De två samspelar, men det senare är också en spärr för det förra: Majoriteten kan inte gå hur långt som helst i underkuvandet av minoriteter och kalla det demokrati.
Men man kan säga att Arnstad bakar samman de två separata delarna – folkstyre och skyddsmekanismer – till en. Båda strävar mot samma mål: inkludering.
Arnstad lägger tyngdpunkten vid andra tider än de gamla vanliga genomtuggade statsvetarfavoriterna.
Och inkludering innebär mer än att alla inom ett lands gränser ska få rösta. Det innebär också jämlikhet i samhället. Som jag tolkar det: När Sverigedemokraterna pekar ut judar och samer som icke svenska, är det inte bara odemokratiskt om de med det menar att de inte är legitima medborgare. Det är odemokratiskt redan genom att de skiljer ut gruppen från ett mer vardagligt vi. Tolerans och demokrati hänger ihop.
LÄS MER:Alla människor är lika mycket värda
Bokens mest spännande del är en genomgång av demokratins historia – dess uppfinnare, försvarare och fiender. Arnstad lägger tyngdpunkten vid andra tider än de gamla vanliga genomtuggade statsvetarfavoriterna. I stället för att börja i Aten förlägger han demokratins startpunkt till vattenfördelning och lägereldar i Mesopotamien flera tusen år före Kristus. Han fördjupar sig i framgången för den amerikanska medborgarrättsrörelsen – Martin Luther Kings ickevåld, allianser med andra diskriminerade grupper, appeller till den amerikanska självbilden som demokratins fanbärare och så vidare. Han jämför kampen för kvinnlig rösträtt i USA med den i Schweiz – den sistnämnda inbillade sig alltför länge att männen av god vilja skulle dela med sig av sitt rösträttsprivilegium till kvinnorna. Det är bitvis lite yvigt, men intressant.
Håller då Arnstads definition av demokrati, som en ideologi med inkludering som kärnvärde?
Det är inte ovanligt att betona att demokrati är en idé, och inte bara ett statsskick. Herbert Tingsten, exempelvis, såg demokratin som en "överideologi". Liberaler, socialdemokrater och konservativa var eniga om proceduren för hur samhället skulle fatta beslut – men inte om innehållet i besluten. Arnstad drar inte en knivskarp gräns mellan procedur och innehåll. Men de har samma insikt om att demokratin måste försvaras i offentligheten, med ideologiska argument. När politiska partier exempelvis vill förbjuda böneutrop, då räcker det inte att hänvisa till lagen. Vi måste argumentera för värdet av att majoriteten respekterar minoriteters grundläggande religionsfrihet.
Det är ett enkelt svar på en svår fråga, och det leder lätt till ett eget sluttande plan.
Det knepiga med Arnstads lösning är att han bakar ihop alla demokratiska ideal till ett riktvärde – inkludering – som ska ”maximeras”. Det leder, som jag tolkar det, till att man i demokratins namn kan göra avkall på demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet och organisationsfrihet. Inte för att majoriteten vill det, men däremot för att det hotar demokratin som ideologi. Arnstad avvisar bestämt att demokrater behöver agera inkluderande mot ”sina ideologiska motsatser”: ”Den demokratiska ideologins strävan efter makt innebär, om den är framgångsrik, oundvikligen förlust för andra ideologier.”
Det är ett enkelt svar på en svår fråga, och det leder lätt till ett eget sluttande plan. Det är exempelvis många som vill talla på organisationsfriheten för att komma åt den nazistiska våldssekten NMR. Men hur ser vi till att det stannar där? Arnstad är inte särskilt noggrann med att sovra mellan demokratins fiender. Nazister som vill ”exkludera” folkgrupper genom att mörda dem behandlas principiellt lika med Björn Söder-nationalister. Jag saknar ett resonemang om var han drar gränsen.
Henrik Arnstad blev rikskändis när Stefan Löfven använde honom som källa på att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti. De fick rejält med mothugg från forskare och statsministern halkade iväg på onödiga villospår. I efterhand framstod Arnstad mer som en stjälpare än en hjälpare för de anständiga krafterna. Tyvärr kan det bli så även denna gång.
Henrik Arnstad skriver för GP Kultur. Därför gästrecenserar Ida Ölmedal, tillträdande kulturchef på Sydsvenskan och HD.
