Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Daniel Lemma, i bakgrunden Marie Delleskog, Mia Eriksson. Bild: Ola Kjelbye

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En Boye för alla i Stjärnornas tröst

I Stjärnornas tröst är det framför kärlekens, livets och dödens Karin Boye vi möter, skriver GP:s recensent Maria Ramnehill.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Göteborgs stadsteater
Stjärnornas tröst
Lilla scenen
Texter: Karin Boye
Bearbeting och urval: Fredrik Jonsson och Olof Runsten
Regi: Olof Runsten
Sång: Daniel Lemma
Skådespelare: Mia Eriksson, …Marie Delleskog
Musiker: Henrik Cederblom, …Gunnar Frick
Scenografi: Linda Spåman

“Skymningen är inte riktigt vaken verklighet. Det är en övergångsform till drömmen, där vad som helst kan hända.” Stjärnornas tröst inleds med ett citat ur Karin Boyes novell Preludium, och föreställningen tar plats i ett skymningsland. När det i år är 75 år sedan hennes död får Stadsteaterns hyllning till Karin Boye inviga den nya Lilla scenen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På scenen sitter skådespelarna Mia Eriksson och Marie Delleskog till vänster, till höger sitter Daniel Lemma och bandet. Tonsatta dikter varvas med att Eriksson och Delleskog läser upp dikter och prosastycken. Fredrik Jonssons tonsättning av Boyes dikter framförs av Daniel Lemma till en stillsam mix av country och soul. 

Stjärnornas tröst är ett kollage av Karin Boyes poesi, prosa och dagboksanteckningar. Fredrik Jonsson och Olof Runsten har i sitt urval hittat en gemensam ton, en röd tråd som flätar ihop texter från hela Boyes tjugoåriga verksamhet till en enhet.
Från skymningen, väntans och äventyrets timme, tar föreställningen oss via tro, kärlek och liv till döden som markeras av ett brev skrivet av hennes partner Margot Hanel, strax efter Boyes död. Sedan tar föreställningen med oss till livet efter detta, och så får bilden av vår och årstidernas rundgång i den kanske mest kända av Boyes dikter, Ja, visst gör det ont, handla om pånyttfödelse.

Scenografin fungerar mest som en illustration av Boyes verk. En källarpelare har förvandlats till ett träd. Runtomkring har en stad i miniatyr byggts upp, med kyrkor, en moské och hus med lysande fönster – kanske är det här det Uppsala som skildras i Kris. På väggarna hänger naivistiskt tecknade skelett som bär upp speglar och bakom musikerna står en kista, med uppslaget lock som klätts i speglar.

Kanske att Boyes poesi inte riktigt görs rättvisa i musikalisk form. Daniel Lemma sjunger inlevelsefullt, men allra bäst fungerar texterna utan musik. I ett av de mest spännande styckena läser Mia Eriksson ur Aftonbön, “ont jag tänker, ont jag handlar”. Marie Delleskog svarar med “Från en stygg flicka” som bejakar begäret och lusten, även om hennes läsning är mer illvillig är kärleksfull. Här finns konflikten mellan tro och förbjudna begär som skildras i Kris, men det är också ett av få tillfällen då skådespelarna verkligen spelar med och mot varandra. 

Jag saknar den politiska Boye som skrev feministiska och antikapitalistiska romanen Astarte och antiauktoritära Kallocain. I Stjärnornas tröst är det framför kärlekens, livets och dödens Karin Boye vi möter. En Karin Boye för alla.