Ytterst, menar David Karlsson, är det kulturministern och regeringen som bär ansvaret för att 2009 års kulturutredning blev ett ”haveri.” Detta genom att utse en ”omdömeslös huvudsekreterare” att leda den. Att det var konflikterna mellan sekretariatets chef, Keith Wijkander och övriga inom utredningsgruppen som fick såväl David Karlsson som Yvonne Rock att hoppa av är ingen hemlighet.
”Jag vill inte finnas i hans närhet, vare sig psykiskt eller fysiskt”, sa informationschefen Yvonne Rock till GP sommaren 2008. Även David Karlsson var i samma artikel öppen med att förtroendet för Keith Wijkander var förbrukat. Strax därpå petades huvudsekreteraren från sin post.
Ändå kom Keith Wijkanders agenda att prägla utredningens formuleringar långt mer än alla de kulturutövare som utredarna träffade på de rundresor de gjorde i landet under utredningens första halvår, hävdar David Karlsson.
–Startskottet i Göteborg i oktober 2007 var spännande och resorna gav en känsla av att det fanns ett behov av en reform. Men sedan... Efter knappt ett år kände alla att ”det här går inte bra” och då började utredningens ordförande Eva Swartz säga ”...men vi har ju i alla fall fått igång en diskussion”, berättar David Karlsson.
En formulering som sedan kom att bli ett mantra för alla som ville se utredningen i ett positivt perspektiv.
”Det är en fredag i slutet av maj 2008 och jag inser att vår huvudsekreterare blivit galen”, skriver David Karlsson i bokens epilog.
–Det fanns i utredningen en tydlig plan om en stor administrativ reform. Jag kan inte säga om den var helt galen från början, men den blev aldrig förankrad, konstaterar David Karlsson.
–När jag hoppade av sommaren 2008 var inte många rader skrivna i betänkandet som skulle vara klart i december. Den enorma pressen i kombination med en manisk huvudsekreterare som ville lösa allt själv präglade resultatet.
I boken jämför David Karlsson utredningens slutfas med The garbage can model, ”soptunnemodellen”. Enligt organisationsforskare är det en process som träder i kraft när det råder organisatorisk anarki och som kännetecknas av att problemlösning och beslut inte längre hänger ihop. Det är inget bra sätt att fatta beslut, men beslut fattas ändå.
–Kulturministern hade ju satsat hela sin prestige på denna utredning, säger David Karlsson.
Motståndet missbedömdes och när det efter den 12 februari 2009, då utredningens betänkande presenterades, stod klart att det politiska priset för att genomföra förslagen skulle bli för högt, så modifierades kulturpropositionen därefter.
–Alla stora frågor sköts på framtiden, för vidare utredningar, och i princip slogs bara fast att Kulturrådet inte längre ska utreda sig självt. Därutöver innehåller ju proppen bara ett par huvudlösa förslag om att ta bort inkomstgarantin för ett antal konstnärer i landet och att förändra stödet till kulturtidskrifterna, vilket de sedan fick backa på, konstaterar David Karlsson.
Han ser misslyckandet som ganska sorgligt. Som en försummad chans, där det på slutet slogs kullerbyttor åt alla håll, för att få fram en färdig text.
Vilket bland annat ledde till att kvalitetsbegreppet togs bort, att en ”portföljmodell” skapades och att man föreslog en förändring av litteraturstödet.
–Ett genialiskt utformat stöd som verkligen fungerar! Mycket smartare än sina administratörer, säger David Karlsson med hänvisning till att utredningen i den frågan lyssnat på handläggare på Kulturrådet.
Någon förändring blev det nu inte, istället en kullerbytta till, då regeringen i sin kulturproposition valde att slå fast att stödet är utmärkt som det är och inte bör förändras.
Med facit i hand – skulle Sverige må bra av en ny kulturutredning?
–Vi behöver i alla fall en ny kulturpolitik, så, ja, men i dagsläget skulle det vara väldigt svårt att skapa trovärdighet för en ny utredning. Vem skulle vilja ta på sig ansvaret för en sådan, efter den här floppen?
Om tio år kanske, tror David Karlsson.
Och någon större idé att utreda kulturen är det inte förrän den dag vi har en statsminister som bryr sig om kulturfrågorna, menar han.
I boken framhålls också stödet från Olof Palme som ett tungt vägande skäl till framgången för 1974 års kulturpolitik. Dåvarande statssekreteraren Gunnar Svensson, liksom flera andra personer från denna era, vittnar om detta i David Karlssons bok.
Hur ska kunskapen om och intresset för kulturen öka hos beslutsfattarna?
–Nyckelordet är respekt för konsten och konstnärerna. Många har i dag så otroligt dåligt självförtroende: är jag en framstående poet eller en misslyckad egenföretagare? Som politiker måste man respektera konsten – det gör ju vanligt folk. Se bara på filmfestivalen – den går ju mängder av människor på för att man uppskattar konstnärlig kvalitet.
David Karlsson framhåller i sin bok att kulturella näringar är ett resultat av konstnärlig kvalitet, men det kan inte komma i omvänd ordning, som många politiker vill i dag.
–Göteborg & Co fattar ju att Filmfestivalen genererar jobb och gör nytta för Göteborg. Men det är inte kulturpolitikens uppgift att skapa dessa näringar. Kulturpolitikens uppgift är att främja konsten. Om det finns en konstnärlig utveckling på hög nivå så ger det en näringseffekt. Tyvärr är det ytterst få människor som gör den kopplingen i dag.
Är idéshistoriker och kulturskribent, verksam vid Nätverkstan i Göteborg.
Var sekreterare i Kulturutredningen från starten sommaren 2007 till juli 2008 då han valde att lämna den i protest mot utredningens ledning.
Har skrivit boken En kulturutredning: pengar, konst och politik, utgiven av Glänta Produktion.
