Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

En ödesdiger brygd

När betygssättning inte baseras på en rättvis bedömning utan på att en friskola ska få fler elever – då har skolan korrumperats, menar skoldebattören Per Kornhall. Ingrid Bosseldal har läst hans bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Per Kornhall
Korruption i Sverige
Leopard 
 

Betygen går upp. Kunskapen ner. Och ska vi tro vår förra utbildningsminister och diverse avhoppade lärare och avbönande utbildningsforskare handlar det om bristande disciplin och lärare som abdikerat från katedern. En något annan version gavs i Uppdrag Gransknings reportage Glädjebetygen i början av oktober. Där pekades skolmarknadens tryck på lärare att sätta höga betyg (bland annat för att locka nya elever och med dem mer pengar) och korrupta skolledare ut som huvudproblemet. 

Skoldebattören Per Kornhall sammanfattar i sin nya bok, Korruption, utvecklingen i tre bokstäver: NPM. Eller, som det ska utläsas, New public management. Genom NPM har offentlig verksamhet, inte minst svensk grundskole- och gymnasieutbildning, marknadsutsatts och Kornhall menar att svenska politiker, eventuellt helt naivt och oavsiktligt, skapat en ödesdiger brygd av kommunalisering, friskolereform och det fria skolvalet i kombination med riskkapitalister som skolhuvudmän och en skolpeng som följer varje elev. 

När grundskolan fick en ny läroplan 1994 var det till synes ingen stor sak. Själva läroplanen var tunn, mycket lite resurser satsades på att genomföra nyheterna. Egentligen var det inte så mycket nytt, sades det. Det handlade mer om att renodla ansvarsfördelningen. Att staten bestämde vad eleverna skulle kunna, medan lärarna själva fick välja väg och metod. Det lät bra. Som om lärarna ytterligare professionaliserades. I själva verket var det ett av de första tecknen. Som Kornhall konstaterar: NPM kräver en beställare och en utförare. Politikerna ska bestämma vad som ska utföras, någon annan (den som ska utföra arbetet) ska bestämma hur. Det kan se ut som ökad frihet för utföraren. Men icke. Beställaren håller i pengarna. Och vill veta att den får det den beställt. Därför ropar den på utvärdering, dokumentation, testresultat.

Vi har sett alltihop i den svenska skoldebatten. Och det handlar långtifrån bara om Pisa. 
Mig nådde det någon gång kring millennieskiftet. Jag hade då varit borta från svensk grundskola i knappt tio år. Före detta lärarkollegor började klaga på dokumentationshetsen: "Vi hinner ju inte vara med barnen", sa de som jobbade med yngre barn. "Vi hinner ju inte undervisa", sa de som jobbade med äldre barn. Ungefär samtidigt började de nationella proven breda ut sig – fler ämnen, fler årskurser. På mina barns skola skrynklades lärare efter lärare ihop. Åren därpå deklarerade de på föräldramöten att de aldrig mer skulle rätta alla sina elevers nationella prov. 

Nu fick även idrotts- och slöjdlärare och andra som inte hade sådana prov att rätta, rycka in och hjälpa till. Annars skulle de som undervisade i de ämnen som prövades i nationella prov gå under. Och medan det där pågick författades dessutom tjocka buntar av skriftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner och, om en elev riskerade att inte uppnå målen i något eller några ämnen, särskilda åtgärdsprogram – vilka skulle presenteras för föräldrar och elever en gång per termin.

När det var som värst kom det inför utvecklingssamtalen hem tjocka kuvert från skolan med rapporter av varierande kvalitet (ibland mycket utförligt och personligt, ibland uppenbara massomdömen). 

Då försvann allt annat som utvecklingssamtal tidigare handlat om: som "hur trivs du i klassen?" eller "är det något särskilt du vill ta upp idag?". Nu var det hard facts som gällde: Så här och så här går det i det här ämnet, så här och så här går det i nästa ämne, så här och så här säger den och den läraren att det går för dig i det här ämnet …  Och så, som en käck slutkläm, det här och det här är dina nya individuella mål. Det kunde vara "läsa mer skönlitteratur", "komma ihåg att alltid ta med läxböckerna hem" eller "öva mig på att förstå talad engelska". Ofta var det glömt innan dörren till utvecklingssamtalet var stängd och aktualiserat först när dörren till nästa termins utvecklingssamtal precis öppnats.

Och mitt i alltihop dök också det fria skolvalet upp. Det började viskas redan i fyran: Var ska du gå sen? Ska du byta skola nu i femman? I sexan? Eller ska du vänta till sjuan? Försigkomna föräldrar satte barn i kö på de mer attraktiva skolorna. Vissa fick veta att de var alldeles för sent ute. De skulle börjat köa redan innan barnen började grundskolan. Ibland helst innan de fötts. 

Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Eftersom den lokala skolan och stadsdelen inte hade samma budgetår, kunde desperata rektorer göra radikala förändringar i bemanning och klasser mitt under löpande läsår. Klasser slogs brutalt samman efter ett sportlov. Lärare flyttades om och sades upp. Allt för att mildra det jättebudgetunderskott som skulle blivit än värre om förändringarna genomförts först mellan vår- och hösttermin. 

Idag summeras utvecklingen i utrop som de i Uppdrag Granskning (UG): Betygen går upp. Kunskapen går ner. UG hudflänger enskilda skolledare och antyder skolmarknaden som den yttre orsaken. Per Kornhall ser det som en direkt effekt av New public management, och jämför det dessutom – fast NPM är en marknadsliberal darling – med de Sovjetkommunistiska femårsplanernas produktionsmål. Sådant, menar Kornhall, korrumperar och när det dyker upp misstankar om korruption växer kontrollapparaten, vilket på skolans område bland annat resulterat i en helt ny myndighet: Skolinspektionen, som kostar många hundra miljoner kronor per år. 

Per Kornhalls bok behandlar inte bara korruption inom skolans värld, utan inom den offentliga sektorn i stort. Han använder skolområdet som exempel, och det är också där han är som mest effektiv i sin argumentation. Kanske för att han slår hål på så många myter och synliggör hur Sverige på kort tid låtit marknaden få ett långt mycket större inflytande än nästan någon annanstans. Att omvandla offentliga medel till privata vinster genom friskoleverksamhet är världsunikt. Liksom individuell lönesättning för lärare (också en 90-talsreform): "I de flesta länder ses det som en dålig idé eftersom det gör lärare till konkurrenter istället för samarbetande tjänstemän." 

Precis in i den bilden skriver sig den anonyma lärare som i en insändare i Norran (13/10) återger stämningen i lärarrummet när delar av kollegiet fått 3 000 kronor mer i sina lönekuvert, medan andra inte fått någonting. "Takhöjden har sjunkit betänkligt. Snart kryper vi alla på golvet. … Ingen törs ifrågasätta eller kritisera, det märks direkt vid nästa lönerevision. Vi har blivit ett tyst kollegium."

Per Kornhall har stor tilltro till forskningsresultat. Själv tror jag det just nu räcker långt med en regering som stänger kassakistan för vinster i välfärden och snarast hittar en politisk väg bort från en skola villkorad av marknad och NPM.