Kriget i östra Ukraina har nu pågått i fem år och har, enligt FN, kostat omkring 13 000 människor livet. Konflikten, som startade 2014 efter Majdanrevolutionen i Kiev, ledde till att pro-ryska separatister utropade självständiga republiker i städerna Luhansk och Donetsk. Rysk militär deltog snart på deras sida och konflikten med Kiev förvandlades till det krig som ännu pågår. Men i rysk kultur är kriget märkbart frånvarande.
LÄS MER:Analys: Krisen började med Georgienkriget
Ryssland har under senare år varit bra på att sprida sin version av viktiga händelser inte bara via tv-nyheter, utan också genom kulturen. Det gjordes snabbt triumfatoriska filmer om kriget i Georgien 2008 ("Olympus inferno" av Igor Volosjin) och om hur Krim annekterades 2014 (”Krim” av Aleksej Pimanov), men någon liknande skildring om kriget i Donbass har inte producerats.
Ett skäl till att vi inte sett någon film om Donbass är att Rysslands position är komplicerad. Kreml stöder separatisterna i östra Ukraina, men erkänner inte sin delaktighet och närvaro. Vladimir Putins pressekreterare Dmitrij Peskov beskrev nyligen kriget i Donbass som ett ”internt ukrainskt problem”. Det är förstås svårt att skapa ryska hjälteskildringar från östra Ukraina om den officiella linjen är att man inte är där.
Nu i april kom dock det första ryska verket om Donbass. Det är Zachar Prilepin, en av Rysslands mest populära och prisade författare, som publicerat romanen ”Några kommer inte till helvetet”. Prilepin är född 1975 och har en bakgrund i Nationalbolsjevikerna, ett numera nästan utdött politiskt parti som på ett unikt sätt blandade punk, undergroundkultur och rysk nationalism.
Den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj säger i förordet till den engelska utgåvan av Prilepins tidigare roman ”Sankja” att den som vill förstå dagens Ryssland ska inte läsa Tolstoj, utan Prilepin. Ingen beskriver lika väl den grupp av arga män i ryska provinsen, som varken minns Sovjetunionens planekonomi eller ser något hopp i dagens kapitalistiska Ryssland, menar Navalnyj.
För Prilepin är krig något oundvikligt och han menar att det skapar bra författare.
Den nya romanen om Donbass beskrivs som en ”non-fiction novel” eftersom den bygger på verkliga händelser. 2016, när intensiva strider pågick, hängde Prilepin på sig en automatkarbin och reste till Donbass för att delta. Det är om erfarenheterna därifrån han berättar.
”Några kommer inte till helvetet” är en på många sätt tråkig text som till stor del handlar om och hyllar Prilepin själv. Han beskriver sig som modig, cool och betydelsefull. Han är vän med krigets mest inflytelserika personer, särskilt nära är han ledaren för den självutnämnda folkrepubliken Donetsk, Aleksandr Zachartjenko, som dödades 2018.
För Prilepin är krig något oundvikligt och han menar att det skapar bra författare. Enligt honom har praktiskt tagit alla stora ryska författare stridit och det har gjort dem stora.
Men medan Prilepin funderar på förhållandet mellan litterär kvalitet och krig slås man som läsare av hur lite han bryr sig om att de som faktiskt bor i (eller har flytt från) området där han strider helst vill ha fred och normalitet.
I ryska medier som står Kreml nära har Prilepins roman fått mycket uppmärksamhet och den har behandlats positivt, medan oberoende medier varit mer negativa. Galina Josefovitj, en av Rysslands mest betydande kritiker som annars tycker om Prilepins prosa, menar till exempel att romanen är självupptagen och att den handlar mer om Prilepin själv, än om kriget.
I slutändan är Prilepins inblandning i kriget kanske inte främst intressant för sina litterära kvaliteter, utan som opinionsbildning. Marlene Laruelle, expert på rysk nationalism och professor vid George Washington University, menar att det område där kriget pågår, som ibland kallas ”Novorossija”, har blivit en projektionsyta för olika ryska nationalistiska gruppers fantasier. De ser kriget som början till att ett nytt Storryssland upprättas. För ryska nationalister har alltså Donbass fått stor symbolisk betydelse.
Prilepin delar nationalisternas synsätt att kriget inte enbart handlar om ett stycke mark, utan är avgörande för Rysslands framtid.
Det här synsättet tycks inte delas av Rysslands politiska ledning. Den verkar inte intresserad av en annektering, utan nöjda med en frusen konflikt som hindrar ukrainskt Nato-medlemskap.
Prilepin delar nationalisternas synsätt att kriget inte enbart handlar om ett stycke mark, utan är avgörande för Rysslands framtid. Han har också varit aktiv för att skapa uppmärksamhet och stöd för kriget genom att få ryska kulturpersoner att engagera sig. Han fick den mycket populäre rapparen ”Husky” att uppträda i Donbass och regissören Vladimir Mensjov, som vann en Oscar 1981 för den fina filmen ”Moskva tror inte på tårar”, har skänkt pengar.
Men ansträngningarna har inte gett mycket resultat i den ryska opinionen. Berättelsen om att kriget syftar till att återupprätta rysk storhet verkar inte attrahera någon betydande del av befolkningen. Medan annekteringen av Krim har stort stöd i Ryssland, är kriget i Donbass fortfarande inte populärt.
Prilepins roman är ett försök att ändra på det, men hans hyllning till kriget framstår som så udda att det är svårt att tro att han kommer att lyckas.
David Isaksson är frilansjournalist i Moskva.
