Nobelstiftelsen har gett ständige sekreteraren Anders Olsson godkänt. I höstas fick Svenska Akademien sitta och skämmas på avbytarbänken medan de andra disciplinernas pristagare defilerade förbi, men i år får Akademien två Nobelpris att leka med.
LÄS MER:Två Nobelpris i litteratur kommer att delas ut
Villkoren tycks vara uppfyllda: Katarina Frostenson utköpt, stadgar reviderade, nya inval på gång, blodtransfusion av utomstående kritiker i en utvidgad nobelkommitté. Ur denna kommitté har Horace Engdahl fått respass, och han går "på eget initiativ" för att "inte äventyra Nobelprisets framtid". Det är paradoxalt, för just hans litterära omdöme är det ingen som har klagat på.
Svenska Akademien må vara vingklippt, men det är bra att Nobelpriset i litteratur inte flyttas till Vitterhetsakademien eller någon av de andra renodlade professorssammanslutningarna. Svenska Akademien har en särställning i och med att man av tradition plockat sina medlemmar både från universitetsvärlden och bland fria skrivande konstnärer. Det är ett värde i sig. Ett värde som naturligtvis inte krymper för att man följer jävsregler och god möteskultur!
Det är stora författare som skänker glans åt priset, inte tvärtom
Gnisslet mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen har handlat om Nobelprisets varumärke, som tagit skada av att förknippas med sexuella trakasserier och dålig krishantering. Men något felaktigt utgår Nobelstiftelsen från att Nobelpriset enligt normala omständigheter är glansfullt i sig, att det alltid är en ära att få Nobelpriset. Men det är en öppen fråga.
Strindberg skrev på sin tid, kanske avundsjukt, om de skamfyllda "dynamitpengarna". På tjugotalet skrev den spydiga Klara Johanson en framsynt krönika i tidningen Tidevarvet. Skulle det vara en ära att få Nobelpriset? Det är precis tvärtom, menade K J. Äran ligger helt och hållet på Akademiens sida: "En bra check har vi att spendera, men äran måste våra understödstagare ha erövrat i förväg, och bära fram som en offergåva att läggas för våra fötter".
Det är stora författare som skänker glans åt priset, inte tvärtom. Och nu när Svenska Akademien har orsakat sig själva vanära kan de inte begära att pristagarna med samma glada steg ska komma rusande med sina offergåvor. De kommer väl inte att nobba pengarna – det har få författare råd med – men de kommer inte med samma glädje som förr.
Kritiken kommer att vara sur, framförallt från Tyskland och USA. Detta oavsett vilka förtjänta pristagare som än niger för kungen
Världen kommer inte att ha glömt i december 2019. Kritiken kommer att vara sur, framförallt från Tyskland och USA. Detta oavsett vilka förtjänta pristagare som än niger för kungen – Jamaica Kincaid, Olga Tokarczuk, Ljudmila Ulitskaja, Marilynne Robinson, Joyce Carol Oates, Margaret Atwood eller varför inte Maryse Condé – som fick det alternativa akademipriset i fjol?
LÄS MER:Akademien offrade sina drottningar
Någon roll spelar väl också stil och retorik i sammanhanget. Ödmjukhet är ett slitet begrepp. Men på senare tid har Svenska Akademien ofta tagit ett steg framåt och två steg tillbaka, på ett olyckligt omusikaliskt vis. Som i pressmeddelandet där Sara Danius avgångsvederlag presenterades med hjälp av en av Drottning Kristinas maximer: "De som tar vara på det goda i allting är förnuftiga och lyckliga".
Det är förstås riktigt, och en maning till alla kritiker att hellre se till verkets förtjänst än till dess brister. Men i det läget, där alla framstod som förlorare, tillkom det inte Akademien att döma, bara att beklaga. En torr kommuniké hade varit bättre. Nu klampade man i stället på, och svepte kulturhistoriens lånta brokad runt sin samtida solkighet. Hur tondövt får det bli i en akademie?
Men tondöva eller inte, några av ledamöterna ska väl ha gehöret i behåll. Två Nobelpris får de dela ut till hösten, och på sikt hoppas jag att det är bra – för litteraturen.
