Innerst inne håller nog alla journalister och publicister med om att det måste finnas vissa gränser för yttrandefriheten. Men vi är samtidigt noga med att betona att om nuvarande regelverk ska ändras, då är det vi själva som ska stå för det. Mest av allt opponerar vi oss när riksdagspolitiker hotar med skärpt lagstiftning.
Vi har en frihet under ansvar när det gäller yttrandefriheten. Det vi borde diskutera flitigare, är om vi lever upp till att ta vårt ansvar. Vi är bättre på att protestera när politiker föreslår nya restriktioner än vi är på att ta itu med våra egna tillkortakommanden. Här finns säkert ett samband. Om det hos våra uppdragsgivare bland läsare, lyssnare och tittare sprider sig en uppfattning att medierna inte klarar av att hantera friheten på ett ansvarsfullt sätt, ökar förståelsen för att det kan behövas skärpta lagar.
Jag vill kort ta upp ett par konkreta exempel där valet mellan frihet och ansvar var svårt, men inte alltid blev rätt. Muhammedteckningarna blev en probersten också för svenska medier, och där tycker jag att alltför många ansvariga utgivare beslöt sig för en alltför försiktig linje. Det kan straffa sig nästa gång. "Frihet under ansvar är också en frihet att inte publicera" en enda av Muhammedteckningarna, var ett argument som hördes ofta. Under låg en sympatisk önskan om att inte provocera eller förolämpa muslimska trosbekännare.
Jag tror att fler tidningar borde ha publicerat åtminstone en eller några av de mer harmlösa teckningarna. För att upplysa läsarna om vad konflikten gällde, men också för att inte ge efter för demonstrerande mordbrännare i Libanon och Syrien. Nästa gång vet "flashmobben" i fjärran länder och de som drar ihop den, att de kan påverka vad som trycks eller visas i Sverige. Gränsen för vår egen yttrandefrihet har snävats in. I fallet Muhammedteckningarna hade det behövts mer yttrandefrihet. Det hade varit att ta ansvar. Nästa gång ställs det kanske också krav på att medierna ska ta hänsyn till Sveriges utrikespolitik eller exportinkomster. Står vi emot då?
"Familjen ville ju ställa upp" var Aftonbladets argument för att publicera en intervju med och en färgbild på en våldtagen och skadad 13-årig flicka i Tungelsta i våras. I det fallet, menar jag, hade tidningen tagit sitt ansvar om den inte hade publicerat. Det räcker inte att hänvisa till att någon går med på publicering. Det är endast utgivaren som ska avgöra vad effekten, och den eventuella skadan, blir av publicering. Om vi inte tar det ansvaret, kan vi få en skärpt lagstiftning om skydd mot kränkning av privatlivet snabbare än vi anar.
