Debutant med guldläge

För ett par dagar sedan satt författaren Tom Rachman i London och skrev på sin nya bok. Nu är han i Stockholm för att prata om De imperfekta, hans första roman som nu har översatts till svenska.

- Den skrev jag för tre–fyra år sedan så det blir en konstig blandning av då, nu och sedan. Jag måste vara försiktig så att jag inte blir för omskakad och tappar fokus på mitt arbete, men jag känner att jag klarar det, säger författaren på telefon.

Precis som när han jobbade med debutromanen berättar han inte ens för de närmaste vad det ska bli för bok. Det enda han yppar är att den inte kommer att handla om journalistik.

Det gör däremot De imperfekta vars nav är en engelskspråkig tidning i Rom. Den porträtterar några av medarbetarna och deras komplicerade privatliv, samt även en excentrisk läsare som läser exakt vartenda ord i tidningen vilket gjort att hon har hamnat på efterkälken och 2007 är kvar i mitten av 90-talet.

Boken är uppbyggd som en novellsamling och roman i ett där varje kapitel följer en person, samtidigt som alla flätas samman genom sina roller på den långsamt döende tidningen.

Med sin mix av sanslöst dråpliga situationer och ömkansvärda öden vinner romanen gehör på bred front; i dagsläget är den såld till 25 länder och har fått övervägande goda recensioner. Tom Rachman, som i sin ungdom övervägde att bli filmare, konstaterar nöjt den med största säkerhet också kommer att bli Hollywoodfilm.

- Brad Pitts bolag har köpt rättigheterna. De har hyrt in manusförfattaren från filmen The fighter som nu jobbar på för fullt med den, berättar han.

Han tror att upplägget med flera separata historier i en större kan vara en delförklaring till succén. Berättarstilen, karaktärerna och möjligheten att blicka in en intressant miljö är andra aspekter han tror tilltalar människor.

- Att fånga läsarnas uppmärksamhet är något av det svåraste för en författare. Nu har jag ett underbart läge. Jag kan skatta mig lycklig över framgången. Den hade jag inte räknat med. Min dröm var att jag en dag skulle få publicera en roman.

Någon förväntningarnas förlamning känner han inte av när han jobbar för att åter infria drömmen. Tvärtom går skrivandet mycket lättare nu.

- Första gången oroade jag mig ständigt för att allt jag ägnat hundratusentals timmar åt skulle vara bortkastat, att jag skrev något uselt som ingen intresserar sig för. Om jag tvivlar nu kan jag lugna mig själv med att jag tvivlade förra gången också.

Nu störs heller inte längre skrivandet av att tankarna som tidigare vandrar iväg till räkningshögen.

Tom Rachman föddes i London, flyttade till Kanada som sjuåring och är nu tillbaka i den brittiska huvudstaden igen efter att ha bott i både Rom och Paris. Under studieåren i Kanada förälskade han sig i böckernas värld, plöjde Graham Green, Leo Tolstoy, Charles Dickens, Virginia Woolf, George Elliot med flera och bestämde sig för att bli författare.

- Men jag var 22 år, kände inte att jag hade tillräckligt med livserfarenhet för att skriva en bok som jag själv skulle älska att läsa. Först skulle jag behöva utveckla mitt skrivande, samla på mig erfarenheter och se världen, och därför beslöt jag mig för att bli journalist.

Han har jobbat i några år som korrespondent på flera håll i världen, men menar att han inte har det rätta temperamentet för att vara nyhetsreporter. Då trivs han bättre med att som nu varva fiktion med att skriva enstaka artiklar för tidningar.

- Jag kan sakna det sociala som man får på en redaktion, men jag älskade inte att vara journalist. Jag ville skildra dramatiska händelser men när jag kom dit kände jag mig ofta stressad av situationen och gillade inte att sticka en mikrofon i ansiktet på en människa som just upplevt en katastrof, säger han.

Det humoristiska kapitlet om Winston Cheung, en handfallen primatforskare som misslyckas med att bli korrespondent i Kairo, är en skruvad överdrift av de känslor Tom Rachman själv ibland hade under arbetet som journalist.

- Det är sannerligen inte jag, men någon jag kan relatera till.

Han berättar att de olika personligheterna i boken långsamt växte fram medan han vandrade omkring på gatorna i Paris för några år sedan. Först senare kom han på att dra nytta av sina erfarenheter från tidningsvärlden och använde den som den gemensamma plattformen.

- Jag har tillbringat timmar och åter timmar åt att göra dessa karaktärer levande, att skriva och tänka ut allt vad de har gjort innan en scen börjar. En effekt av arbetet är att jag har fått mer empati med dem och med människor som är som dem. Det är en god egenskap hos litteratur för både författaren och läsaren, säger Tom Rachman.

Henrik Strömberg