Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/4

Därför frodas konspirationsteorierna i Östeuropa

Varför tror så många på Balkan att covid-19 är en bluff kopplad till 5G och Bill Gates? Hynek Pallas läser två aktuella böcker som förklarar konspirationsteoriernas Östeuropa.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

”Conspiracy Theories in Eastern Europe”

Red: Anastasiya Astapova, Onoriu Colăcel, Corneliu Pintilescu, Tamás Scheibner

Routledge

”Europe: Continent of Conspiracies”

Red: Andreas Önnerfors, André Krouwel

Routledge

77 procent av befolkningen på västra Balkan tror på konspirationsteorier om covid-19. Värst är det bland minoriteter: 95 procent av kosovoserberna tror att viruset är en bluff kopplat till 5G-teknologi eller en ursäkt för Bill Gates att inplantera övervakningschip genom vaccinet.

Siffrorna som i december presenterades i forskningsrapporten ”The suspicious virus: conspiracies and COVID19 in the Balkans” förvånar inte. Senare års fokus må ha legat på USA där det sedan presidentvalet 2016 har fötts fantasifulla historier om pedofilringar i pizzerior, Angela Merkel som Hitlers barnbarn och hur CIA styr Nordkorea. Allt nu samlat i superkonspirationen QAnon om den ”den djupa staten”.

Men rötterna och bruket har alltid varit kraftiga i Europa. Särskilt i de delar som tampats med diktaturer, krig och social turbulens. Låg tillit och decennier av politiker som tutat i folk att de är omgivna av fiender är en frodig mylla – något som har fått allvarliga konsekvenser i politiken långt bortom Balkan.

Så det är med god tajming två färska antologier om teoriernas historia och funktion zoomar in på Europa. ”Europe: Continent of conspiracies” som släpps i mars med bland andra idéhistorikern Andres Önnerfors från Göteborgs universitet som redaktör handlar om hur konspirationer samspelar med geopolitisk förståelse och föreställningar om Europa. ”Conspiracy theories in Eastern Europe” utgår ifrån de postsocialistiska länderna. De ger förklaringar till varför konspirationer är så populärt i Europa och varför den ”östra” delen fortsätter göda dem.

Så kan konspirationsteorierna förklaras

Antologierna visar att det är politisk nödvändigt att förstå konspirationsteorier utifrån hur existentiell ångest driver på behovet att ”förklara världen”. Det är ingen slump att det kring hot och tragedier uppstår teorier som visar hur mörkläggningens tentakler eller marionettens trådar omfattar regeringar och mäktiga män – om det så gäller Estonia, World Trade Center eller en grekisk finanskris som förklaras med att tyskarna tar igen vad de förlorade efter kriget.

Därför är folkloreforskaren Anastasiya Astapovas essä om Tjernobyl-katastrofen en bra översikt av varför Östeuropa är så foliehattsfertilt. Kärnkraftsolyckan inträffar inte bara under kalla kriget vars god-ond-dualism och propaganda blev en rik konspirationskälla – den sker i Ukraina och strålningen som dödar är osynlig. Astapova visar hur teorierna följde det förväntade om CIA-sabotage eller attentat mot glasnost-politiken. Hon skildrar vad som sker i samhällen där en olycka av denna magnitud tystas ner – särskilt när det innefattar länder i koloniala relationer. De ukrainska och belarusiska teorierna om att ”olyckan” var ett planerat folkmord spelar fortfarande roll i regionens politik.

Men även dåtida modeflugor som 1980-talets UFO-iakttagelsers fick fäste. Efter 1990, när religionens gårdfarihandlare drog in, ersattes utomjordingar av järteckenstolkning och New age. Med de nerkylda relationerna mellan Ryssland och Ukraina och väst har så teorierna grävts upp igen – och Ryssland har bemött HBOs hyllade ”Chernobyl” med en egen tv-serie som lägger ansvaret på CIA.

Efter kalla krigets slut förändrades Europas geopolitiska verklighet och med den konspirationerna. Särskilt i ett öst som splittrades mellan dem som ville forma samhället efter västideal och de som kom att omvandla underjordiska konspirationer till politik.

Konspirationerna var inte nödvändigtvis nya: lögnerna om den ungerskfödde, judiske, filantropen George Soros dök upp i Centraleuropa på 1990-talet parallellt med hans människorättsorganisationer och universitet. Men de hade rötter i ”judebolsjevismen”. Den gör gällande att judar stod bakom ryska revolutionen och finansvärlden i väst för att undergräva den ”traditionella nationsbundna världsordningen”. Det byggde i sin tur på den sedan medeltiden spridda bilden av juden som Europas inre fiende – snart parad med muslimen som den yttre.

Konspirationerna kan leda till att populismen gynnas

Viktor Orbán hade inte bara syndabocken utan världsbilden färdig när 2015 års ”flyktingkris” inträffade.

I sådan populism kan man spåra aktuella konspirationstrådar och bättre förstås deras funktion. Över hela Östeuropa finns nationellt offerskap sprunget ur rädsla för att lokal kultur och traditioner ska svepas bort. Politiker använder oron för att hetsa mot EU:s överstatlighet samtidigt som de utmålar sig som försvarare av kontinentens verkliga – vita och kristna – värderingar. Sociologen Zygmunt Bauman omskrev det i ”Retrotopia” (2017) som en känsla av förlust och nostalgi. Det tar sig uttryck i Eurabia-konspirationen att muslimer har ”bjudits in” av eliten för att byta ut vita. Eller föreställningen om en ”genusdoktrin” och ”homolobby” som försvagar Europa. Gayropa-teorin sprids särskilt i rysk intressesfär för att visa hur degenererat EU är.

Utdragna förhandlingar om EU-inträde i porösa och turbulenta regioner som Balkan – där skiftande nationsbildningar, etnisk rensning och krig skett mellan stormakters intressesfärer – ger geopolitisk dragkamp som föder mer konspiration. Så flödar inte bara antivaccinationstankarna: 60 procent av serberna och 55 procent av kroaterna tror att Jugoslavien medvetet krossades för att införa nyliberalism. Naturligtvis riktad mot just deras grupp.

Med globaliseringen har flera populära konspirationer lösgjort sig från sin lokala kontext – Soros är idag ett globalt fenomen och blev under 2020 anklagad för pandemin – och riskerar att skapa legitimerande rundgång. Som när påståendet att ”Bryssel är det nya Moskva” lämnar Östeuropa och hamnar på svenska ledarsidor (Ivar Arpi, SvD, 18/9/17).

I postsocialistiska länder lever rädslan för yttre eliter som utfärdar ”diktat” kvar genom minnet av överstatlighet (en motsvarighet till QAnons ”djupa stat”). Och här måste man se upp: före 1989 var ”alternativa sanningar” i diktaturer – där säkerhetstjänsten spred att dissidenter var västspioner, mentalsjuka och ”sionister” – nödvändiga för att manövrera verkligheten. Idag missbrukas samma minne om vikten av alternativa sanningar och överhetsmotstånd av nya auktoritära regimer och deras meningsfränder i andra länder.

En central insikt ur antologierna är nämligen att ska man motarbeta konspirationstänkande så kan teorierna inte avfärdas på ett bräde. Oavsett hur motsägelsefulla och fantasifyllda de än tycks vara så måste man förstå deras historiska och lokala kontext. Samtidigt som politiker och medier måste bli bättre på att fånga upp syftet med deras globala cirkulation.

Så minimerar man risken att elda på folks oro mot påhittade ”fiender” – och kan hellre identifiera och behandla orsakerna till den.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Hur mycket hade murens fall klickat?

LÄS MER: Martin Hägglunds frihet har också sina gränser

LÄS MER: Så kan världen se ut efter coronavaccinet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.