Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Därför fortsätter författarna att skriva autofiktion

Handlar lusten att skriva självbiografiskt om fåfänga eller brist på fantasi? Martin Engberg ser autofiktion som en strategi för att hantera en av vår tids känsligaste frågor: om det är möjligt, eller moraliskt rätt att skildra världen ur någon annans ögon.

Tio år efter att Karl Ove Knausgård gav ut första delen av "Min kamp" fortsätter autofiktionen att vara en dominerande strömning i samtidslitteraturen. Till vissas förtret.

Nyligen beklagade en kritiker att en hel generation "klämmer på den jättelika kaviartuben Knausgård för att få ut ännu en klick autofiktion" (Aftonbladet 22/9 2010). Maria Schottenius framställer den som en gökunge "som i Sverige och delvis Europa medialt trängt ut stor del av annan skönlitteratur" (DN 28/2 2019).

Kerstin Ekman beklagar sig (DN 4/5 2019) över att författarens persona allt mer börjat kasta sin skugga över berättelsen. Hon vill att de röster hon söker i litteraturen ska komma ur texten. Inte sippra in i den via författarintervjun.

LÄS MER: Böckerna som formade 2010-talet

LÄS MER: Recension: "Oavsiktligt. Om att läsa och skriva" – Karl Ove Knausgård

Det är också den skola jag själv kommer från. Romaner och noveller är sina egna universum, med lagar som ibland skiljer sig radikalt från dem som råder i läsarens värld.

Det är själva poängen med fiktionen. Upprättandet av något som aldrig existerat om det inte skapats. Perspektiv som inte gått att skildra som reportage. Men så kommer den ena boken efter den andra som på olika sätt velat öppna gränsen mellan romanen och världen. Sticka hål på den hinna fiktionen existerar bakom. Inte för att punktera nödvändigtvis, mer för att perforera. Frågan är varför.

En del av kritikerna tycks mena att det beror på någon form av fåfänga. Eller brist på fantasi. Eller både och (Ekman). En oförmåga att sträcka sig bortom jaget (Schottenius). Men oavsett vilken sorts böcker vi önskade att det skrevs fler av i samtiden, kanske det ändå är intressantare att fråga sig varför autofiktionen fortsätter dra till sig författare, än att kräva omedelbar rättning i fiktionsledet.

LÄS MER: Recension: "Björnkvinnan" – Karolina Ramqvist

"Jag var fortfarande trött på berättelser. Jag avskydde dem för det de tycktes göra med världen; för hur berättandet föreföll ha blivit allt medan sanning och tystnad inte längre var något", skriver Karolina Ramqvist i "Björnkvinnan".

Författarens alter ego ska skriva om den historiska personen Marguerite de la Rocque. Men den tänkta berättelsen – kanske en historisk roman – trängs undan av berättarjagets liv.

Läsaren får veta att det har hänt något omvälvande i författarens liv. En storm, står det, har vräkt in över hennes liv, "berättelsens våldsamma kraft som krossar och drar med sig allt i sin värld. Del för del har det som varit min värld försvunnit undan och förbytts i en ny verklighet […] där jag inte längre kan vara säker på att det jag fram till nyligen trott mig kunna lita på längre gäller."

Det är själva poängen med fiktionen. Upprättandet av något som aldrig existerat om det inte skapats. Perspektiv som inte gått att skildra som reportage.

Exakt vad som hänt skrivs aldrig ut. Men det finns biografiska fakta, nyligen utspelade händelser, som rör den verkliga författaren Karolina Ramqvist som kan vara det som åsyftas.

Det är hur som helst inte poängen med exemplet. Utan att Ramqvist genom att välja autofiktionen förmedlar att den erfarenhet hon vill skildra är av en sådan art att hon misstror fiktionens förmåga att härbärgera den. Vilken händelsen än är måste den ha kvar en tydlig förankring i den värld och samtid där den uppstått för att bli skriven på rätt sätt. Berättelsen, fiktionen, kan inte betros med "sanning och tystnad".

När Tove Folkesson väljer att skriva in sig själv, med både namn och glitterkeps, i "Hennes ord", tänker jag att det kanske aldrig framstod som ett alternativ att välja en annan form.

LÄS MER: Recension: "Hennes ord" – Tove Folkesson

De akuta händelser som skildras skulle förlora sina rötter – och rötter är något viktigt i den här berättelsen – ifall de planterades om i fiktionens mylla istället för den verkliga. Tove skriver om Toves och Hannas försök att skaffa barn, och om mormor och familjegården. Om att både höra till och inte höra till och om att längta efter att bli mamma.

Men autofiktionen i ett projekt som "Hennes ord" skulle också kunna ses som en strategi att hantera en annan fråga som blivit känslig de senaste decennierna: den om det riktiga, moraliska rätta eller ens möjliga, i ett skriva sig in i andras erfarenheter. Det som alltid varit fiktionens paradgren – för en stund låta oss betrakta världen genom ögon som inte är våra egna – rymmer också en risk att skriva över andras verkliga erfarenheter med ogrundade och fördomsfulla projektioner.

LÄS MER: Victoria Greve: Så märks metoo-hösten i årets svenska romaner

Autofiktionen står som en garant mot det. Vilket kan ha varit extra viktigt i en berättelse om ett lesbiskt par som försöker skaffa barn tillsammans. Personer som själva är tvungna att förhålla sig vaksamma till andras normer. Författaren vill betona att det som skildras är egenlevda erfarenhet. Inget som gör anspråk på att tala för någon annan.

Det som alltid varit fiktionens paradgren – för en stund låta oss betrakta världen genom ögon som inte är våra egna – rymmer också en risk.

Vet jag detta? Nej. Om författarnas motiv att välja autofiktion kan jag egentligen bara göra antaganden utifrån själva böckerna, och i dem framstår det som att det finns fler än ett skäl. Så jag tänker fortsätta gräva i samma grop lite till.

I Johanna Frids "Nora eller brinn Oslo brinn" har huvudpersonen samma namn som författaren. Johanna blir ihop med Erik. Erik har en exflickvän som heter Nora. De har fortfarande kontakt, vilket Johanna har svårt att hantera. Snart är hon besatt av Nora och vad Nora och Noras mamma gör.

Autofiktion står det på bokens baksida. Och det ska läsaren köpa rakt av? Frågan är om autofiktion ens definieras av om det som skildras har hänt i den så kallade verkligheten eller inte. Eller om det lika mycket, om inte mer, än fråga om form och språk.

LÄS MER: Ett nät av svartsjuka

Varför skulle Knausgård annars ägna sig åt en sorts antiestetik i "Min kamp"? Eller Ramqvist låta all gestaltning ske på omvägar och via de reflektioner jaget gör? Narrativet i "Hennes ord" lägga sig så nära dagbokens.

När huvudpersonen Johanna i "Nora eller brinn Oslo Brinn" tappar kontrollen över sina känslor och sitt agerande, beskriver författaren Johanna det med ett väl avvägt språk, smarta bilder, humor och ironi. En medveten blick som står i effektiv kontrast till huvudpersonens agerande.

I det estetiska finns det egentligen inget som säger – förutom huvudpersonens namn – att detta inte är fiktion som den brukar se ut och fungera.

LÄS MER: Ett välkommet försvar för autofiktionen

I en bok som skildrar gränslösa känslor, besatthet och hur den egna självuppfattningen skapas i ett spel av både inre och yttre bilder av vilka vi är, förstärker etiketten autofiktion snarare den inneboende fiktionen än spräcker den. Pekar mot att det inte är sambandet mellan romanen och vad som utspelat sig i den verkliga verkligheten som är tyngdpunkten. Utan att "få en bild förmedlad av sig själv, att försöka koppla ihop bilderna med sitt jag, att leta efter det som är sant och vackert" som författaren låter Johanna formulera sig om en bok hon läser. För att slutligen befria sig från bilden.

Autofiktionen som besvärjelse? Det som Carina Rydberg en gång sysslade med i "Den högsta kasten" och "Djävulsformeln".

Rachel Cusk har sagt, om sin omtalade trilogi, att hon ville att böckerna skulle skapa en illusion av att inget i dem var påhittat. Hon har både placerats i det autofiktiva facket och hyllats som en förnyare av romangenren. Böckerna skildrar en rad samtal där huvudpersonen snarare lyssnar än talar.

En del av kritikerna tycks mena att det beror på någon form av fåfänga. Eller brist på fantasi.

På det sättet framträder hon i första hand i relief mot vad andra säger. Så heter också den första boken i trilogin "Konturer". Det är autofiktionen vänd ut-och-in med samma behov av att tala sant på ett självbiografiskt sätt som Folkesson och Ramqvist, men med formen dragen till sin spets.

Vid en första anblick kan romanerna framstå som enbart nedtecknade. Men att seriekoppla ett antal monologer är förstås en högst litterär konstruktion. Likaså greppet att lägga ord i andra romangestalters munnar för att låta dem pröva olika utsagor och positioner. På det sättet tar Rachel Cusk genren hela varvet runt.

Och frågan är om det inte är dit autofiktionen är på väg. Tillbaka in i fiktionen.

LÄS MER: Recension: "Kudos" – Rachel Cusk

I början av 2000-talet fanns det något som kallades för novellboomen. Det talades om kortprosa och punktromaner. Språket i de här texterna var nedskruvad till en närmast anorektisk nivå. Också det var en tid under vilken kritikerna ropade efter Berättandet med stort B, såsom det kändes igen från storheter som Sara Lidman, Kerstin Ekman och Per Olov Enquist.

Få ville se trenden som ett sätt för en författargeneration att skriva fram ett eget sätt att berätta i skuggan av den Stora Nordiska Epiken. Kanske hantera ett tvivel på om den brett anlagda romanen längre hade ett berättigat sätt att tala om världen. Om just de var kallade att skriva på det sättet.

LÄS MER: Recension: "I rörelse" – Athena Farrokhzad

Efter det har en rad andra sorters författarskap sett dagens ljus. Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru. Lotta Lotass. Kristina Sandberg har skrivit sin trilogi om Maj. Caterine Pascual Söderbaum "Den skeva platsen". Sami Said har gett ut "Väldigt sällan fin" och "Människan är den vackraste staden". Athena Farrokhzad "Vitsvit". Det vara längesedan någon talade om en novellboom.

Som jag ser det var strömningen i början av 2000-talet en viktig omställningspunkt för den nordiska prosan. Jag tror att autofiktionen fyller en liknande funktion i dag.

Den erbjuder strategier för att hantera ett antal värdeförskjutningar som skett både inom och utanför romanen. Vad den kommer att ta med tillbaka in i fiktionen återstår att se. Men det blir intressant att följa.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.