Christopher Garplind är SVT:s farligaste vapen i jul

Vi kan väl lika gärna inleda med Christopher Garplinds vackraste minne från Göteborg.

– Jag älskar killarna i Göteborg. Jag har ju oftast varit där i jobb- och festsammanhang, typ Way Out West. Man är alltid full i Göteborg. Och så en gång när jag var där låg jag med en forskare. Han jobbar i något labb och hade upptäckt ett nytt material. Det fick jag namnge. Det är mitt allra bästa minne.

Vad döpte du det till?

– Jag vill inte hänga ut honom, han kanske skäms jättemycket. Så jag kan inte ge några fler detaljer än så.

Vi sitter på Urban Deli vid Nytorget i Stockholm, en stad som skiljer sig från Göteborg i så måtto att Christopher Garplind här får mindre gratis alkohol på krogen som tack för sina mediala insatser än i rikets andra stad. Av det skälet älskar Christopher Garplind Göteborg.

Det är bråda dagar för den 36-årige östgöten. Christopher Garplind, före detta inbrottslarmsförsäljare (när han var nitton tillhörde han en period det absoluta toppskiktet i Norge, ”jag antar att jag var väldigt charmig”) och skolmatsalsmedarbetare (han slutade en dag utan ett ord till sina chefer efter att ha lämnats ensam med att ta hand om grovsoporna), innehar för tillfället ledande roller i fem medieproduktioner.

Vore ”pinsamt” att bränna ut sig

Förutom programledarroller i kulturprogrammet ”Cyklopernas land” – vars sjunde säsong avrundas den 23 december med en uppesittarkväll i SVT – och ”Eftermiddag i P3” ihop med Hanna Hellqvist, ska han januari nästa år agera värd för musikgalan P3 Guld.

Därtill ska han under våren påbörja inspelningen av ett nytt program vars innehåll fortfarande är hemligt när vi ses, men som en pigg reporter på Expressen avslöjar några dagar senare: ”Semester med Garplind”. I detta ska programledaren tillsammans med en ny svensk kultur- eller nöjesperson i vartdera avsnittet ”upptäcka ett nytt spännande resmål”.

– Framåt maj blir det nog lugnare, tror jag, säger Christopher Garplind, enligt egen utsago en lat och arbetsskygg person.

Du kommer inte bränna ut dig?

– Hoppas inte, det vore så jobbigt och pinsamt.

Nej, särskilt stressad förefaller han inte vara. De enda gångerna hans serena framtoning bryts är när en hund tillhörande sällskapet bredvid oss emellanåt skäller. Då studsar han verkligen till i stolen. Skruvar sedan på sig med ett lite jagat ansiktsuttryck och konstaterar att den där hunden är ”fan på hugget”. Utöver det tar han lugnt för sig av sitt kolsyrade vatten (av intervjuer med honom att döma kan man lätt få intrycket att han livnär sig på öl allena), tuggar i sig koreansk råbiff och uttrycker sin belåtenhet med att Göteborgs-Postens fotograf Anna Tärnhuvud inte är en man.

– Ibland kan äldre fotografherrar vara så barska och stränga. Det slutar alltid med att man är så rädd att man gör något man absolut inte känner sig bekväm med. De bara, ”vi tar en bild bara för att det ska vara kul, lägg dig bara här på den här bänken, det är bara för skojs skull”. Och så är det sedan den bilden som hamnar på omslaget.

Vi försäkrar att han ska slippa parkbänksupplevelsen. I stället tar Anna Tärnhuvud senare några bilder på honom när han poserar utanför den återigen lagförda ”Nytorgsmannens” tidigare bostad ett stenkast från restaurangen.

Några snabba fakta om Christopher Garplind:

• Han rördes senast till tårar när han under gårdagen, kraftigt bakfull, såg en reel på Instagram vari ett fan tilläts komma upp på scen och dansa med Lady Gaga.

– Och så sätter fanet hela koreografin till dansen. Då var jag väldigt skör och började gråta jättemycket.

• Vad som händer efter döden är att man ”äntligen får lite lugn och ro”.

• Det bästa botemedlet mot olycklig kärlek är att ”supa hårt”.

• Han skulle inte vilja ha sex med 101 killar på fjorton timmar, ”those days are long gone, jag har det inte i mig längre”.

• Hans hobby är att spela ”Mario Kart” online under sömnlösa nätter.

– Det är alltid väldigt många japaner inne där och spelar och jag har döpt mig själv till ”Sad Lady”. Så att de ska tro att det är en ledsen dam som sitter i Sverige och spelar. Men de slår mig alltid. De är hopplösa.

Kändisarna står på kö för ”Cyklopernas land”

Frågorna ovan är saxade från momentet ”K-kollen” i ”Cyklopernas land”, under vilket kända svenskar grillas av Christopher Garplind. Numera står profilerna i kö för att medverka i programmet, vilket man kanske kan säga speglar programmets alltjämt ökande popularitet och inflytande, såväl som Christopher Garplinds resa in i folkligheten.

Innan ”Cyklopernas land” hade han förvisso redan gjort sig ett namn som panelist i P3:s numera nerlagda satirprogram ”Tankesmedjan” och som programledare i tidigare nämnda ”Eftermiddag i P3” – men det riktigt stora mediala genomslaget kom med just det här tv-programmet.

”Cyklopernas land” var i sig något av en smygsuccé, som med sin internironiska ton och numera patenterat märkliga stämning först mottogs med viss svalhet från tittare och kritiker.

Pendeln svängde dock ganska snabbt. Om den första säsongens inledning var trevande och sökande så har det självförtroende som genomsyrar produktionen förstärkts med varje ny säsong. Som ett slags kvitto på programmets popularitet kan det i dag föräras premiumuppslag i kvällstidningarna med rubriker som ”De tjänar mest och minst av profilerna i Cyklopernas land” (högst upp på listan: journalisten och poddprofilen Emil Persson; längst ner: poeten och författaren Elis Monteverde Burrau).

I kontrast till de flesta andra svenska programledare producerar Christopher Garplind alltid sina egna manus – ”det hade varit fullständigt ointressant för mig annars”. Han skriver tillsammans med sin mindre synliga parhäst Rebecka Hedström, redaktör för ”Cyklopernas land”, med vilken han även jobbar fram materialet till P3 Guld.

– Nu har vi gjort typ 110 avsnitt av ”Cyklopernas land” och det går ju mycket snabbare att skriva ett avsnitt nu än vad det gjorde till säsong ett och två. Vi kan formen lite nu. Men när man skriver ett sådant program så sätter vi oss i ett rum och har ett så kallat ”levande dokument”. Och så bara snackar vi och testar grejer. Och ibland skäms vi bara för att vi är så jävla dåliga, det är pinsamt.

Har du några favoritögonblick från den tiden då Cyklopernas land rullat?

– Fan vad svårt, jag har nog inte det. Jag går aldrig tillbaka och tittar på gamla avsnitt. Men vi hade med Ulf Brunnberg i höstas och han kom dit och satt med armarna i kors, han är så van vid att bli attackerad, han är som en sur katt typ. Men vi är inte så intresserade att göra ner någon, vi är nyfikna på annat. Men man tänkte, vem är det som har skadat dig? Varför är du så här? Varför kan du inte se en sekund av en kärleksscen på film, varför spolar du förbi det? Du är nästan 80 år gammal. Men jag tyckte att det blev jävligt fint. Även om det finns ett humoristiskt anslag hela tiden i ”Cyklopernas land” blev det ändå lite real med honom på ett oväntat sätt.

Finns det någon du hade velat sänka?

– Nej, det känns småsint och sitta och säga att jag vill sänka någon. Men det kanske finns två eller tre där ute, absolut. Men det där är inte människor som är i närheten av att vara med i tv i något sammanhang. Kanske om de åker dit för något grovt brott. Det skulle kunna hända.

Efter förra årets uppesittarkväll, som bland annat innehöll en rimstuga med författaren Stig Larsson och artisten Kayo (ett moment som återkommer i år) och utlottningar av kontanter från en av Christopher Garplind ofta frekventerad bankautomat på Hornsgatan i Stockholm (detta för att ge något tillbaka till kritikerna av public service), var det många som hörde av sig till programledaren. Personer som suttit själva dagen före julafton skrev och slog fast att de åtminstone kunnat skratta i sin ensamhet.

– Det här brukar ju de som är julvärdar prata om, hur viktigt deras jobb är för de som sitter ensamma på julafton. Även om det här inte fick mig att känna som att jag jobbar för Läkare utan gränser så det gjorde det mig glad.

Jag hade ju blivit extremt blödig om jag fått höra en sån sak.

– Ja, jag blir verkligen det.

Hur känns det inför i år?

– Det ska bara bli kul. Det var så stressigt förra året, jag tror jag bytte om sju minuter innan direktsändning i tre timmar och var ganska nervös inledningsvis. Det var så mycket att hålla reda på. Men sedan så släppte det mot slutet. Vi ska göra det en timme i längre i år för att något nytt ska hända. Tanken är att bara göra raka motsatsen till vad ”Bingolotto” gör.

Kommer det att bjudas på några nyheter den här gången?

– Vi kommer att lotta ut en bil. Det jobbas hårt med det just nu, jag vet inte ens om vi får göra det. Det kanske blir någon elmoppebil. Och så jag har ett husband i år och det är Terra som jag älskar. Det kanske kan glädja göteborgarna. Men innan vi bokade dem var jag ute och drack öl med Martin Sköld i Kent, det var innan jag visste att de skulle återförenas, och då frågade jag om de kunde tänka sig att ställa upp som husband, utan Jocke Berg. Han sade: ”Som du kanske förstår så finns det inte en chans, Christopher.”

Christopher Garplind säger att han befinner sig på en bra plats i livet, åtminstone karriärmässigt. Jobberbjudanden haglar över honom och vid sidan om programledaruppdragen har han tecknat kontrakt med ett förlag om att ge ut en bok – detta efter att han förra sommaren fick en text publicerad på DN Kultur där han redogör för en breakup-sommar i Berlin, en text som kanske inte i första hand tar fasta på de värdigaste delarna av hans personlighet.

Han vill inte gå in på några detaljer gällande boken förutom att han sett till att få en deadline som ligger så långt bort i framtiden som möjligt och att om den skulle tonsättas av en Kent-låt (på senare tid har han blivit något av ett ansikte utåt för den svenska Kent-fandomen; han ska gå på samtliga av bandets återföreningskonserter framåt våren) skulle det antingen vara ”Skyll inte ifrån dig” eller ”Förlåtelsen”. Vilket kanske, säger han, ger en hint om materialet.

Anser sig ha mycket integritet – trots personliga texterna

Vad beträffar framlyftandet av sina egna osmickrande sidor i offentligheten menar han däremot att det kan ses som ett slags frigörelseakt.

– Jag tycker att jag har ganska mycket integritet men vissa anser att jag absolut inte har det. För jag berättar ganska mycket. För mig går allt det jag håller på med om att jag berättar sanningar om mig själv. Ofta får det mig att framstå som en idiot. Och när jag gör det så skrattar folk och kanske känner igen sig och det gör att jag känner mig väldigt fri. Och det är väldigt skönt. Man är en idiot som i bästa fall gör sitt bästa. Folk kan relatera till det och det får mig att känna mig fri och mindre värdelös som människa. Men jag styr hela tiden det narrativet. Jag bestämmer vad jag skriver eller berättar om eller gör narr av. Vissa uppfattar det som att jag berättar vad som helst om mig själv. Men så är det inte.

Han tillägger att han ofta ljuger i intervjuer, även om den berättelse som oftast upprepas om honom – om tiden som den ensamma bögen i Linköping, en stad där man antingen kan bli nazist eller börja med innebandy, som började showa redan på dagis – i stora drag är sann.

Vad får du får gensvar av dina vänner, hur hanterar de din öppenhet? Har du hamnat i problem på grund av det eller har du lyckats balansera på den linan?

– Jag är nog bättre nu på det men folk i min närhet har verkligen blivit sura och ibland ledsna. Då är det bara att backa. Men det behöver inte ens handla om att jag nämnt något särskilt dåligt om den personen eller ens nämnt personens namn, det handlar nog om ett slags maktlöshet. Bara för att de är ihop med mig behöver jag inte sitta och berätta en massa om dem i radio eller tv. Och det fattar jag och respekterar typ.

Christopher Garplind funderar på att dra – ”jätteofta”

En annan fråga som återkommer i K-kollen” i ”Cyklopernas land” är ”funderar du ofta på att dra?” Christopher Garplinds svar på det är ”jätteofta”. Han säger att han är väl medveten om att hur mediedramaturgin fungerar, allt är lynnigt och kan ta slut när som helst, och att han därför bara tar situationen som den kommer och njuter av frukterna så länge allt fungerar. Men på samma gång finns det en lockelse i tanken på att bara skita i allt. Gå upp i rök.

– Ibland blir man jävligt sugen på att bara göra en Don Draper och försvinna. Ingen hör något mer. Och så gör man något helt annat. Jobbar med reklam på Manhattan. Nu har jag det ganska bra. Jag vet inte om jag är synsk men jag har å andra sidan verkligen en bild i huvudet av att jag… Det är nästan som att det är ett minne som inte hänt än, att jag sitter i taxi i panik på väg till Arlanda. Men inte på ett Fredrik Virtanen-sätt. På ett sexigare sätt.

Får du en känsla av din sinnesstämning i taxin? Är det med lättnad du sitter där eller dunkar hjärtat i bröstkorgen?

– Jag tror att det är en kombination. Man sitter där med ena foten i tivolit och den andra i helvetet.

Varför drabbas man av den där flyktbenägenheten även om allting egentligen är bra? Även om man mår bra?

– Det är väl den här förbannelsen att gräset alltid är grönare någon annanstans. Och att man alltid bara längtar bort av någon anledning.

Är det att oavsett var man hamnar i livet så blir det till slut ganska litet?

– Jag tror det. Stockholm är ju ett typexempel på det. Jag ville verkligen till Stockholm när jag var tonåring och jag kom hit kändes det så jävla stort och internationellt. När jag flyttade hit minns jag att jag bara gick runt på kvällarna och bara: fuck. Det kändes så jävla mäktigt. Och sedan märker man ganska snabbt, särskilt när man börjar resa mer, att Stockholm är en bonnhåla. Vi är Europas Borås.

– Men till slut hade man väl känt likadant om man flyttade till Manhattan. Det är väl lite som att vara hardcorepundare och så levlar man upp till heroin och när man har kommit dit så är det superunderbart. Men det finns naturligtvis något jävligt sorgligt i att veta att nu finns det ingenting högre. Det hade jag nog också fått panik av. Så det är nog ganska bra att man alltid vill någonstans. Rent drivkraftsmässigt.

Marcus Bornlid Lesseur

kultur@gp.se

Följ