Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/7

Chris Rock tar till snyggt fulknep

Tobias Holmgren skriver att Scandinavium blir en tidkapsel från 1970-talet under den amerikanska komikerns show.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Humor

Bäst: Publikuppvärmaren Jeff Ross bjuder upp ett antal göteborgare på scenen för elak men kul spontanroast.

Sämst: En stor bildskärm kunde Rock gott ha kostat på sig, trots underhållet till exfru och barn. För 600 spänn förtjänar man att få urskilja lite smilgropar på håll.

Publik: ca 5 500

Erfarenheterna Chris Rock vunnit efter sitt nyliga inträde på singelmarknaden bäddar för några av föreställningens roligaste skämt. Så som rådet att den som tagit sig ut ur ett längre förhållande först bör ta reda på exakt hur ful den är innan det ska raggas, och om det är situps eller terapi som behövs för att bli ett bättre kap.

Typiskt skratta-dig-hes-kul! Men den som vill twittra till omvärlden hur skojsigt vi har det på arenan, stöter genast på patrull.

Mobilfritt som på 1970-talet

Scandinavium har nämligen under Chris Rocks gig blivit en tidkapsel från 1970-talet. Publiken ombeds att lägga sina mobiltelefoner i tygpåsar med lås som bara kan öppnas av vakterna vid utgången. Den som blir kroniskt Instagramnödig och river upp sin påse, riskerar att köras på porten.

LÄS MER: Telefonförbud under Chris Rock i Göteborg

Själv hävdar Rock att det skulle störa föreställningen om vi alla googlade efter vem i Destiny’s Child han varit otrogen med, vilket nog inte bara är skämt. Standup bygger på tajming, att känna in sin publik och utnyttja pauserna mellan reaktioner. På en arena färdas ljudet över en längre resväg – det kan röra sig om hundradelars sekunder, men hundradelars sekunder som stjälper allt över ända. Att tävla mot Google, Facebook och Instagram under sådana förhållanden? Pissjobbigt!

Genom fultricket får han i alla fall vår fulla uppmärksamhet. Hur väl utnyttjar han den? Sådär, måste jag säga. Åtminstone till en början. Den långa, prövande startsträckan är till brädden full med amerikansk politik, amerikanska lagar och amerikanska profiler, så som ett synnerligen lokalt skämt om hur dåligt Wesley Snipes hanterar pengar.

Det närmaste komikern kommer att anpassa materialet efter spelorten är att han vid ett tillfälle påstår sig ha köpt marijuana i ”Bis-kaks-gorrden”,vilket förstås kunde ha varit kul, om det inte känts så klippa- och klistra; för fyra dagar sedan i Globen var det antagligen Rinnk-ah-biarna som försåg Rock med hans röka.

Allmängiltig blir Chris Rock först i mitten av sin show, med breda rallarsvingar mot allt från dejtingappar till religiösa fanatiker – och mot sig själv.

Kritiserad av Cosby

På 1990-talet var han i centrum för en amerikansk föregångare till vår Håkan Hellström-debatt, där bland andra Bill Cosby (vilken ironi!) kritiserade komikern för att inte vara en positiv förebild åt unga svarta. 

Tjugo år senare fortsätter Rock oförtrutet att smattra ur sig tjugoelva "motherfucker” i timmen, och att lyfta fram sina mindre beundransvärda sidor med en avspändhet som nästan inte går att hitta bland svenska komiker. Till exempel när standuparen inför den göteborgska publiken biktar sig om att hans äktenskap sprack på grund av att han ”var ett otroget rövhål”. 

Mörkt, kanske. Mörkt och obekvämt. Men då blir det å andra sidan ordentligt roligt också.

Så roligt att ytterligare en fyr tänds i betyget.