I serien "Den litterära pesten" utforskar idéhistorikern Michael Azar i fyra kortessäer hur pesten behandlats i världslitteraturen. I andra delen skrev om den förnöjsamma tjänstemannen Samuel Pepys dagböcker – ett unikt tidsdokument från den stora pesten i London på 1600-talet. (GP 1/6).
”Man måste hela tiden ge akt på sig själv för att inte i ett ögonblick av ouppmärksamhet råka andas någon i ansiktet och smitta ner honom. Mikroben är det naturliga. Allt annat – hälsa, integritet, renhet om ni så vill – är ett resultat av viljan och av en vilja som aldrig får hejda sig.”
Så skriver Camus i oktober 1946, i den anteckningsbok där han skisserar sin berömda roman om pesten som kommer ut året därpå. Nu toppar den på nytt försäljningslistorna i många länder. Romanen erbjuder vår tids karantänfångar en spegel som kan hjälpa dem att navigera i en obekant och hotfull tillvaro. Vad är det som håller på att hända med den värld vi en gång levde i? Vad betyder pandemin för våra mellanmänskliga relationer? Och vad blir det av kärleken i coronavirusets tid?
Romanen målar en skrämmande bild av pestutbrottet i dess olika faser: från de första dödsoffren och den initiala förnekelsefasen (”Gisslet övergår människans fattningsförmåga; följaktligen säger man att gisslet är overkligt”) till den svåra insikten att döden lurar i varje hörn och att ingen går säker för den vederstyggliga fienden.
Camus, det absurdas store filosof, låter berättelsens protagonister förkroppsliga olika hållningar till den framstormande sjukdomen. Ska de välja flykten, bönen eller kampen? Hoppas på gudomliga mirakel eller på läkarkonsten?
I filosofin och litteraturen finner han den medicin som fordras för att jaga bort den eviga natten: insikten att människan med ordens hjälp kan tillskapa sig en egen sol.
Romanen inleds med ett motto av Daniel Defoe som framhåller att ”man kan framställa vilken verkligt existerande händelse som helst under bilden av en som inte existerar”. Pesten är nämligen inte bara en roman om en pestsjukdom i den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet. Den kan också, med Camus goda minne, läsas som en allegori om nazisternas ockupation av Frankrike – och om den franska motståndsrörelse som bekämpade den.
Men inte heller en sådan tolkning uttömmer berättelsens många lager av mening. På andra håll säger Camus att romanen också utforskar relationen mellan separation och kärlek, mellan underkastelse och revolt. Ja, att pesten ytterst sett utgör en metafor för mänsklighetens absurda öde. Att vara människa, det är att vara dömd att leva och dö i en värld som aldrig någonsin låter sig begripas med förnuftet. Vid ett tillfälle förklarar en av romanens huvudgestalter ”att varje människa bär pesten inom sig, därför att ingen, nej, ingen människa i världen är helt fri från den”.
Så tecknar Camus själva utgångspunkten för den strid som var och en måste utkämpa, inte sällan med själva livet som insats. Hur bevarar vi vår mänskliga värdighet i en tillvaro som gör allt för att underminera den? Hur undviker vi att bli pestens medlöpare – om den så kommer i form av bölder som plågar oskyldiga barn till döds eller politiska ideologier som vill fösa in våra grannar i utrotningsläger?
Camus förberedde sitt romanbygge genom att noga studera epidemiernas historia och deras inverkan på både ande och kropp, minnen och drömmar. I slutet av berättelsen framskymtar det hopp som författaren gång på gång återkommer till i sina verk: människans förmåga att övervinna den feghet och servilitet som göder sjukdomen inom oss. Som i myten om Sisyfos – en tragisk hjälte som han tidigare hyllat – visar sig människans storhet i de språng hon gör med sin egen börda. Människornas gemensamma kamp mot pesten i Oran blir för Camus inte bara ett ideal, utan också en förtröstan om ”att det finns mer att beundra än förakta hos människorna”.
Camus hade också en personlig källa att ösa ur när han skrev sin roman. Redan i tonåren drabbas han av tuberkulos och måste ta farväl av det liv han en gång levt. Under perioder måste han leva isolerad på sitt rum, avskuren från den varma algeriska himmel som han älskar så högt. I den påtvingade karantänens mörker utkämpar hans Sisyfosande mäktiga strider mot den osynliga bakterien. I filosofin och litteraturen finner han den medicin som fordras för att jaga bort den eviga natten: insikten att människan med ordens hjälp kan tillskapa sig en egen sol.
Albert Camus (1913-1960), var en fransk författare, född och uppvuxen i l’Algérie française, det vill det säga det Algeriet som fram till landets självständighet 1962 var en del av Frankrike.
Hans uppväxt i Algeriet påverkar honom djupt och flera av hans mest kända romaner utspelar sig här, till exempel Främlingen (1942) och Pesten (1947). Under andra världskriget är Camus engagerad i den franska motståndsrörelsen, samtidigt han fortsätter sina utforskningar av människans ”absurda" livsvillkor. Det är också under denna period som han umgås med tänkare som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.
Camus författar inte bara romaner och pjäser, utan också filosofiska och politiska traktat. År 1957 tilldelas han Nobelpriset i litteratur. Bara några år efter det avlider Camus – blott 46 år gammal – i en bilolycka.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
