Det är jag som är parkbögen. Sent i somras blev jag på min arbetsplats vid Göteborgs universitet uppringd av en journalist vid Sveriges Television. Han berättade om en manlig homosexuell mötesplats i en park som nyligen blivit undanträngd av en frisbeebana. Han undrade om jag ville gå runt med honom på platsen ifråga och samtala. Det ville jag gärna. Jag tog för givet att jag blev kontaktad som forskare - jag har studerat manligt homoliv, särskilt i Göteborg. Dessvärre blev det mesta av vad jag sa om detta bortklippt och jag blev presenterad som privatperson. Nu vill jag säga något om det som inte kom med.
Den undanträngda mötesplatsen kan kanske tyckas vara en olycklig tillfällighet. Så är dock inte fallet, den är del av en mycket större process, inte minst framväxten av ett särskilt "normalt" sätt att förstå och organisera sex bland män: som något som hör ihop med "kärlek", hem, intimitet och som finns i endera av två sinsemellan åtskilda kategorier: homo- och heterosexuella. Detta har jag skrivit om i böcker som Såna och riktiga karlar och (tillsammans med Margareta Lindholm) En annan stad.
För bara några decennier sedan, särskilt före andra världskriget, fanns ett blomstrande manligt homosexuellt uteliv i Göteborg. Ute i staden, i parker och dussintals bekvämlighetsinrättningar möttes män som främlingar i hastiga erotiska möten. Kanske på väg hem från jobbet, på lunchrasten eller på kvällen när man ändå uppehöll sig ute. Här deltog inte bara män som sågs som "såna" utan även andra män, särskilt unga män från arbetarklassen. Förutsättningar för det här livet var bland annat sexuellt förtryck, trångboddhet, materiell brist och könssegregation. Men också något annat: detta att många män som inte sågs som homosexuella deltog hade sannolikt att göra med att heterosexuellt begär inte var en viktig del av definitionen av en arbetarklassman. Frågan är om partnerns kön var så viktigt för många av dessa män, kanske det primära snarare var det slags njutningar som partnern kunde åstadkomma.
Sedan andra världskriget har allt detta förändrats. Sex har för allt fler män knutits samman med intimitet, kontinuitet, par- och familjeliv. Det har därmed blivit något "större" och på så vis främjat identiteter som homo- respektive heterosexuella. Detta har skett i samspel med rumsliga förändringar som rivning av bekvämlighetsinrättningar, nerklippning av buskar i parker och inflyttning av "fritidsliv" till bland annat heterodansställen, gayklubbar och hem. "Normala" män har alltmer knutits till heterofamiljeliv, något som understötts av heterofamiljepolitik, förortsbyggande, småhusboende och kvinnors ökade förvärvsarbete. Samtidigt har tiden utanför det betalda arbetet alltmer fyllts av organiserade "fritidsaktiviteter".
Den här processen har med klass och klasspolitik att göra. Visst behövde arbetarklassmän bli skötsamma om arbetarrörelsen skulle bli framgångsrik. Men skötsamhet, liksom en strikt uppdelning i offentligt och privat, var också något som drevs igenom av den framväxande medelklassen. Det manliga homolivet ute i staden bröt mot den här uppdelningen. Den engelske historikern Matt Houlbrook skriver i sin bok Queer London, om manligt homoliv i London 1918-1957, att det var män i medelklassen som ledde kampen för avkriminalisering av homosexualitet i England. Detta betydde att manligt homoliv, som var knutet till arbetarklassen och därmed till offentliga miljöer, åsidosattes och även fortsättningsvis kom att ses som kriminellt. Såväl den maskuline arbetarklassmannen som inte sågs som homosexuell som den offentliga fjollan drabbades.
Det verkar som att framgången för homosexuellas kamp överhuvudtaget för acceptans (för avkriminalisering, skydd mot diskriminering, partnerskapslagar) har skett till priset av en insnävning av vad som är acceptabel sex. Det är intressant att skildringar i Böglobbyn av just Bögparken och av fjollan har blivit så kritiserade, även av ledande företrädare för gayrörelsen, bland annat för att de sägs bekräfta fördomar. Jag frågar mig i vilken utsträckning synpunkter som dessa är uttryck för medelklassvärderingar om respektabilitet.
I dagens diskussion om staden och vem som har rätt till den uppmärksammas ofta klassiska urbantänkare som Jane Jacobs och Ervin Goffman. Det är trist att homosexuella kontakter i den urbana offentligheten även bland dem ses som något som inte hör till, till och med som något som exploaterar det förment goda offentliga livet. Det är viktigt att vara medveten om det historiskt och klassmässigt specifika i deras synsätt. Och om att deras hållning på så sätt är en del av den process jag beskrivit.
Man måste fråga sig vilka som i dag är mest beroende av mötesplatser som Bögparken. Det finns ju barer, klubbar, föreningar, internet ߪ Jag tror att klass har betydelse även här. Gaykultur i form av barer och klubbar är i hög grad förknippad med medelklass och en homosexuell identitet, och en sådan identitet verkar vara mindre vanlig i arbetarklassen. Det kostar pengar att leva bar- och klubbliv. Barer och klubbar är dessutom förknippade med ungdom, många äldre känner att de inte hör hemma där, därför är Bögparken särskilt viktig som mötesplats för dem. Liksom den är det för dem som inte vågar besöka barer, klubbar eller föreningar av rädsla för att därmed framstå just som homosexuella.
Det har alltså skett en avsexualisering av det offentliga rummet om vi ser till manligt homoliv och offentliga platser. Den har gått hand i hand med heterosexualisering av arbetarklassmän och en tilltagande uppdelning i hetero och homo. I dag talas det mycket och svepande om sexualisering av det offentliga rummet, som om det vore något självklart och entydigt. Det osynliggör den förändring i rakt motsatt riktning som jag beskrivit. Underförstått förutsätter detta synsätt ett heterosexuellt sammanhang så befäster det heteronormativitet. Det är viktigt att man när man talar om (av)sexualisering av det offentliga rummet säger vad man menar med "sex", vilkas sex det handlar om och vad man avser med "det offentliga rummet".
Vår tids förhärskande sätt att förstå och organisera sexualitet är alltså historiskt specifikt, även i ett mycket kort tidsperspektiv. Det är också präglat av medelklassrespektabilitet. Men är vår tids dominerande normer de bästa?
