År 2019 ligger Los Angeles begravd under ett tjockt lager av radioaktivt damm. Flammor slår upp från höga torn och neonljus karvar ut stadens konturer bakom ett konstant hällregn. Strålkastarljusen från de svävande bilarna sveper över pyramiden som kröner stadens anakronistiska arkitektur. De som kan har lämnat Jorden, flytt till kolonierna på Mars. De som är kvar tillhör antingen mänsklighetens bottenskrap, eller megaföretagen som livnär sig på dem.
Prisjägaren Deckard har precis anlänt till Tyrell corporations högkvarter för att utföra identitetstestet Voight-Kampff när han upptäcker ugglan som flaxar runt inuti byggnaden. “Är den artificiell?” frågar han Tyrells assistent Rachel. Och hon svarar “naturligtvis”. För de som har läst boken som Blade runner är baserad på – Philip K Dicks roman Do androids dream of electric sheep? – är det självklart att ugglan är en konstruktion. Ugglorna var de första som drabbades av naturkatastroferna, sedan följde resten av djurlivet.
Drömmer om att köpa en levande struts
I boken är ägandet av ett levande husdjur det enda sättet att genomföra en klassresa, och Deckard drömmer om att köpa en levande struts eller åtminstone en get. För att ha råd med det åtar han sig uppdraget att hitta och eliminera en grupp förrymda “replikanter”, människoliknande robotar som ser ut och beter sig exakt som människor. Med en väsentlig skillnad: de saknar empati.
I Ridley Scotts klassiska film från 1982 får vi däremot inte reda på varför ugglan “naturligtvis” är artificiell, eller ens varför Deckard går med på att jaga de förrymda replikanterna. Till skillnad från boken lämnar filmen stora hål som tittaren efter bästa förmåga måste fylla i själv. Med tiden har tvetydigheten blivit en av filmens stora styrkor, och lett till en oändlig ström av teorier och analyser – däribland den om att replikantjägaren Deckard själv är en replikant. Men 1982 delades testpubliken i två läger; vissa älskade den gåtfulla framtidsdystopin medan andra inte förstod någonting av vad som försiggick.
Tittarna fick endeppig Harrison Ford
För filmens finansiärer som hade betalat stora summor för ett science fiction-äventyr med den tidens största actionfilmsstjärna, Harrison Ford, var det en katastrof. Massorna förväntade sig en fartfylld Indiana Jones-historia eller Star wars-matiné. I stället fick de en deppig Harrison Ford som ifrågasatte sin egen mänsklighet över ett fyrkantigt glas whiskey. Producenternas lösning på problemet var att skohorna in en övertydlig berättarröst och tvinga in ett lyckligt slut som inte alls rimmade med filmens svårmod.
Ingenpopcorn-underhållning
Det producenterna inte visste var att Ridley Scott aldrig hade några planer på att göra en traditionell äventyrsfilm av Philip K Dicks märkliga roman. Scott såg framför sig en mörk opera som utspelade sig i en nedgången framtidsstad som höll på att demontera sig själv. I stället för att bjuda på popcorn-underhållning ville han göra en djupt tematisk film som utforskade om det gick att bevara sin mänsklighet i en värld utan empati.
Ett av flera teman som löper filmen igenom är ögat. Det allseende ögat inleder första scenen och återkommer igen och igen. Voight-Kampff-testet identifierar replikanterna genom att mäta pupillens reaktioner, och ett av replikanternas första stopp är hos ögonmakaren Chew. Där säger gruppens ledare, Roy Baty, “If only you could see what I've seen with your eyes”.
För att vi tittare ska kunna skilja på man och maskin händer det att replikanternas ögon glimtar till, som när man förr i tiden tog ett blixtfotografi. Klyschan ”ögonen är fönstret till själen” får en ny innebörd då vi i dessa glimtar kan blicka in i replikanternas ögon och se att det ekar tomt. Och när Roy träffar sin skapare Eldon Tyrell för att be om mer liv (replikanterna lever bara i fyra år) får han ett nekande svar. Roy blir ursinnig och dödar honom genom att trycka ut hans ögon. På så vis utplånar han inte bara Eldons kropp utan också hans själ och identitet – det som skaparen förvägrat sina barn.
Värdet rycks ur karaktärernas händer
Vem har rätt att ge och ta ifrån dig ditt mänskliga värde, frågar Blade runner. För i filmen är identitet och värde något som ständigt rycks ur karaktärernas händer. Rachel blir förtvivlad när Deckard avslöjar att hennes barndomsminnen är implantat. Replikanten Leon samlar på fotografier för att skapa illusionen av att han har en historia och därmed mening.
Identitetstemat i Blade runner är så starkt att det sträcker sig utanför fiktionens ramar. När Harrison Ford ställdes inför den eviga frågan “Är Deckard en replikant?” svarade han nej. Hela poängen med historien är att en människa kan lära något om att vara människa av en maskin, menade Ford. Men i den sjunde och, enligt Ridley Scott, slutgiltiga final cut-versionen av Blade runner från 2007 är det inte längre en fråga om tvetydighet. Deckard är en replikant.
Frågan är om det spelar någon roll. För i Blade runner är maskinerna ofta mänskligare än människorna som förföljer dem.
