Att vara utan minnen är lika förfärligt som att minnas allt. Minnet är som väl en sorteringsapparat som skiftar sitt avtryck från åminnelse, erinring och hågkomst – och är till sist nästan drömartat. Men i botten av allt finns barndomens skioptikonprojektor av så märkligt ljusa bilder. Som vaggade de i en ljus avgrund av svallande men opåtaglig tid. Freud talade om bortträngningar men också om hur en människa i efterhand kan skapa sig ett förflutet av minnen som kanske också är infiltrerat av önskningar.
Men historiskt sett måste ändå minnet också förändras. Ett exempel: Uppfinnandet av fotografin och dess olika utvecklingssteg från 1800-talets statuariska ateljébilder till 1900-talets rörliga, bärbara och spridda småbildskameror till dagens smarta telefoner med omedelbar publicering och delning istället för mörkrum, kopiering och fotoböcker.
Fotografiet är både ett bevis för det förflutna och ett slags supplement för minnet. Det vill säga att ofta minns vi inte direkt det djupa förflutna utan låter de möjliga fotografiska bevisen bli till ett slags minnesproteser eller tidskapsel. Vi har då införlivat en materiell, fotografisk bild i den personliga minnesbanken. Där har skett en sammansmältning. Vi börjar minnas via fotografier. Men vem tog bilden? Mer sällan du.
Detta måste vara unikt för människor som primärt är födda under 1900-talet. Man kan då ställa sig frågor – har minnet blivit bättre eller bara skenbart bättre eftersom den fotografiska bilden skapar en bortträngning, en glömska av ”autentiska” minnen? För en person som låt säga är född på 1700-talet finns just inte detta fotografiska hjälpmedel. Mindes man sin barndom på ett annat vis då, renare, oklarare, utan något nostalgiskt behov eller med smärtan av nöd och fattigdom som minnesreva?
Ingen brydde sig så mycket om minnena då om det inte handlade om mäktiga mäns levnadsteckningar (det fanns under renässansen en så kallad minneskonst, ars memoria, som Frances Yates skrev en berömd bok om 1966).
Det tog lång tid att uppfinna barndomen och med 1800- och 1900-talet och efter Freud, Proust och andra förvandlades minnet till ett mänskligt laboratorium. Jag inbillar mig att en människa före fotografins spridning måste ha mints sitt förflutna, sitt djupa förflutna, på ett helt annat vis – och utan större möjlighet att dokumentera det. Det blev annorlunda med romantikerna (Wordsworth) och med den sociala romanen (Dickens). Jag går nu långsamt igenom Gunnel Wåhlstrands stora utställning på Magasin 3 i Stockholms frihamn (pågår till 11 juni). Med oändligt tålamod återger hon bilder ur sin familjs fotoalbum – men det handlar inte om reproducering utan minutiös tuschlavering som inte är fotorealistisk men som istället återger det svartvita fotografiets stämning och aura med virtuosa medel.
Men det är inte bilder ur hennes egen unga livstid utan föräldrarnas förflutna – bilderna av fadern som ung pojke i den borgerliga våningens bonade och polerade tystnad, pojkrummets ensliga lekar, västkustens ljus och karga klippor, präglande utflykter, tidstypiska ateljéporträtt, vårliga lantställen. Fadern berövade sig sitt liv när konstnären var ett litet barn så här finns ett drag av magi där en överföring kan träda i kraft. Istället för att minnen blir till fotografier sker det omvända – fotografier blir till ett slags imaginära minnen – inte rent av utan som en märklig emulsion av tid och avstånd.
Är det därför som vatten spelar en sådan roll i konstnärens bilder? Det är ju som sagt inte fotorealism utan en svag böljegång. Mycket ljus, ibland lätt överexponerat. Ansiktena blir särskilt tydliga just vid gränsen för ett förandligande. Det är då som om konstnären med sina tuschlaveringar kunde minnas bortom sitt eget levande liv. Där uppstår en dubblering av det egna livet och det som en gång gav upphov till henne. Mörkrum/Ljusrum.
Denna konst aktualiserar vilken betydelse fotoalbumet har haft inte bara för familjeliv under 1900-talet utan också för det personliga minnet. Det familjära fotoalbumet blev till en materiell minnesbank där sidorna kan öppnas och återses som vore det en nästan rituell version av Här har du ditt liv. Här var det födelsedag och här var det släktingar och här var det utflykt i båt.
När jag tittar igenom mina egna album så fixeras vissa bilder till ett slags införlivade minnen – jag höll ju i kameran, men i de äldre albumen där jag antingen är mycket liten eller ännu ej koncipierad finns alla dessa små svartvita bilder med uppställda människor, hundar, hus, båtar, utsikter. Anonyma, konstlösa men som ändå bär på en särskild aura av fixerad förflutenhet. Många kan känna igen sig i detta, som släkthistoria, klenod, existensbevis.
Spelrummet är förstås stort i sådana bilder mellan hem, hemlikt, hemligt, hemskt. Alla betydelserna finns där potentiellt. Fotoalbumen spelar en svåröverskådlig roll för alla familjära sammanhang. Nostalgin kan ju med tiden också radera allt som var olustigt eller rent av otäckt. Ofta skiner lyckans ansikten mot fotografen, fast med tiden blir fotografier ofta också som melankolins sändebud.
Fotoalbumens tidskapslar blev på detta vis till 1900-talsfamiljens sekulära skatt, men är det så idag också? Med den digitala fotografin och de smarta telefonerna växer den fotografiska mängden av bilder exponentiellt och jag anar att dessa bilder mer sällan förvandlas till album av ett eller annat slag. De lagras i hårddiskar eller på andra vis. De förlorar sin materialitet och sin utvaldhet. Sitt speciella ljus och tidsdjup. Varje selfie liknar en annan, varje groupie liknar en annan. Det är bilder med så mycket upptrissat ögonblick och låtsad närhet i sig att de utblottar sin utvaldhet eller ljusa aura. Allt blir ungefärligt och raderbart.
Och samtidigt, är det rent av så att vi närmar oss tillståndet före fotografin, när barndomen aldrig fastnade på någon annan avbildning än i det egna minnet? Fotoalbumets handfasta och avgränsade relikskrin har sprängts av det digitala bildöverflödet som gör allt som är minnesvärt till något approximativt och utbytbart, vilket ter sig paradoxalt. Ett slags teknologisk posthumanism, måhända. Istället för att gripa och spara det förflutna som ytterst är barndom och uppväxt så får bilden istället funktionen att både masspublicera och på ett vis även stryka ut. Bildminnen som inte framkallar tiden längre? Minnets ”engram” – inskrifter/minnesspår – som ett pågående Instagram. Förhoppningsvis har jag alldeles fel.
