Det finns nyhetsbilder som träffar som käftsmällar.
Aftonbladets foto av de två kvinnorna i Skärholmen är en sådan. Till vänster, Aneta, syster till Mikael, mannen som under onsdagen sköts till döds inför ögonen på sin tolvårige son. Till höger Susanne, mamma till likaledes tolvåriga Adriana som mördades i Botkyrka sommaren 2020.
Bilden är inte särskilt märkvärdig i sig, ett vanligt snabbtaget nyhetsfoto. Ändå lyckas den komprimera tragedin och göra den svindlande vidden av våldseskaleringen känslomässigt fattbar.
Här står två nära vänner vars liv svepts med av våldsvågen och nu försöker söka tröst hos varandra.
”Jag kan inte ta in att jag står här med min bästa vän som varit ett enormt stöd för mig de fyra senaste åren”, säger Adrianas mamma Susanne till Aftonbladet. ”Nu står jag här som en tröst för henne. Jag kan inte samla tankarna.”
Den undertext, den erfarenhet, som ryms i det citatet är närmast omöjlig att ta in. Om det är något som jag ibland önskar inte bara av mediebevakningen av gängvåldet, utan generellt, så är det just den: konkretionen, katastrofens vardag. Livet som går vidare, i drivveden.
Inte minst som påminnelse om vad det politiska misslyckandet kostar – när skottsalvorna slutat ljuda är det anhöriga som Aneta och Susanne som lämnas kvar.
Låt mig säga såhär: det är inte konstigt att deras reaktioner på Magdalena Anderssons och Gunnar Strömmers besök i Skärholmen under gårdagen var kraftiga.
Läs mer i GP:
LÄS MER:Så arbetar polisen efter mordet på Mikael
LÄS MER:Ingen gripen för mordet i Skärholmen
LÄS MER:Ilskan efter dödsskjutningen i Skärholmen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
