Morgon i München 2023, snart mitten av oktober, fredagen den trettonde. Jag lämnar hotellet och ger mig ut på jakt efter en espresso. Ett sekel tidigare, 1923, vaknar den 33-årige diktaren Bertil Malmberg i ett rum i stadsdelen Schwabing, några kilometer bort. Han bor i en ateljévåning på Gedonstraße 4, mellan Leopoldstraße och den vidsträckta parken Englischer Garten.
Han är skräckslagen, skakar av sig mardrömmarnas groteska bilder, törstar efter alkohol. Det är ”den tid på dygnet som alkoholisten fruktar mer än döden”, skriver han i den självbiografiska texten ”Morgon i München 1923” – ett drygt 30 sidor långt fragment ur en roman som aldrig fullbordades. Det publicerades, med variationer, i flera sammanhang, bland annat i memoarboken ”Ett stycke väg” (1950).
Malmberg debuterade som 18-åring med diktsamlingen ”Bränder” vilken följdes av drygt 30 titlar i olika genrer, främst lyrik men även essäer, romaner, memoarer samt skådespel. Han fick ofta lysande recensioner men sällan några kommersiella framgångar. Främst försörjde han sig som tidningsskribent och översättare. 1953 valdes han in i Svenska Akademien.
Den där morgonen i München 1923 tycks Malmberg inte ha någon framtid. När hans alter ego i texten, svårt ångestriden, tar sig ut ur ”fasans hus” är det inte kaffe han vill ha. Han irrar runt i Englischer Garten och längs folktomma gator innan han äntligen finner en gryningsöppen krog där han kan häva i sig starkt plommonbrännvin, ”denna fräna, illaluktande vätska” som leder till frälsning.
”Vi är nog inte så få som tycker att ’Morgon i München 1923’ är en höjdpunkt i svensk expressiv prosa, en mästerlig urladdning på nivå med Almqvists ’Skaldens natt’, Strindbergs Inferno och den unge Ekelunds prosadikter”, skriver Carl-Henning Wijkmark i en essä i boktidskriften Res Publica sommaren 1995. Stycket har en central ställning i författarskapet: Här finns ”hela Malmberg: parkerna, popplarna, spökorkestrarna, terrasserna under båglamporna, vattnet, blåsten, ruset, barndomens sexuella chiffer – allt detta som ligger utspritt över årtionden av diktning, här är det samlat i en produktiv reservoar han sedan kunde ösa ur i sin sena modernistiska poesi”. Trots detta har texten alltid förbigåtts i antologier och handböcker. Det ”inflytande den säkert utövat har varit underjordiskt”, menar Wijkmark.
På Patolli Kaffeebar på Sendlinger Straße sveper jag en espresso och vandrar vidare. Solen har ännu inte trängt ner mellan fasaderna. Senare på dagen ska det bli 27 grader varmt. Jag äter bayersk frukost på Schneider Bräuhaus: Münchner Weißwürste, Brezel och Weißbier. Därpå fortsätter jag, delvis genom Englischer Garten, till Gedonstraße. Hur hamnade Malmberg där?
Våren 1917 reste han till München för att gifta sig med dansösen Gabie Bürger. De hade träffats i Stockholm. Gabie och systern Irène – som båda hade gått på Isadora Duncans dansskola i Paris – var på turné i Sverige. De var uppvuxna i Paris, hade franska som modersmål, men föräldrarna var österrikare. De hade bott i Paris större delen av livet men aldrig ansökt om franskt medborgarskap, vare sig för egen eller döttrarnas del. När första världskriget bröt ut beslagtogs deras tillgångar och de måste lämna landet. De flyttade till München.
Bertil Malmberg var inte obekant med Tyskland. Efter avbrutna universitetsstudier i Sverige skickade föräldrarna honom på bildningsresor utomlands; han vistades i Berlin under långa perioder. Vid Malmbergs ankomst hade München 640 000 invånare och var den dominerande kulturstaden i Tyskland. Han hoppades kunna livnära sig på att skriva artiklar för svenska tidningar. Så blev det inte, men underhållet från föräldrarna räckte långt; svenska kronor blev många Mark när den tyska inflationen tog fart.
Bertil och Gabie hyrde en ateljévåning. ”Det var lätt att komma över sådana, när så många målare voro i fält”, skriver Malmberg i memoarerna: ”Ateljén var verkligen imposant, också vad höjden beträffar. Man befann sig som i en kyrka under det välvda taket. Sammetsdraperierna framför fönstret, ja, de hade en längd av sex meter.” Bertil och Gabie förlovade sig i april 1917 och gifte sig i mitten av januari året därpå.
Paret Malmberg bodde på Gedonstraße i drygt ett decennium. De första åren var lyckliga. De mottogs väl i Münchens kulturella värld. Bertil kunde föra sig, var snygg, belevad, elegant, språkkunnig och bildad. De umgicks med författare som Ernst Toller, Rainer Maria Rilke och Ricarda Huch.
Bertil Malmbergs oförmåga att handskas med pengar är omvittnad. Han var skicklig på att utverka förskott från Bonniers men sämre på att färdigställa de utlovade verken. Efter några år i München började han bli skuldsatt även där på grund av alkoholmissbruk. I memoarerna sägs inte mycket om Gabie, men det framgår att hon fick allt svårare att stå ut med makens självdestruktiva leverne. Under vissa tider, ibland månader, flydde hon till föräldrarna som hade flyttat till Wien. ”Då blommade min ensamhet, blossade och frossade i lustfasa, vanvettsfri, utan förpliktelse att upprätthålla skenet, att bevara masken”, skriver han. Han drog sig undan, blev skygg, träffade inte längre vännerna. ”Umgås kunde jag endast med gelikar, livegna under samma demon.” Spriten förvandlade allt till ett töcknigt drömspel där han konverserade med okända skuggfigurer. Vid flera tillfällen vårdades han på nervklinik, återhämtade sig men blev inte fri från missbruket.
Gabie fick nog. Hon kontaktade Bertils anhöriga i Sverige och krävde att de skulle ta hem honom. I början av 1928 ledsagades han av en sjuksyster till Stockholm. Han var då omyndigförklarad, skulle så förbli under fem år, och fördes omedelbart till Konradsbergs mentalsjukhus.
Bertil mötte aldrig mer sin första hustru. ”1930 dog Gabie, överkörd utanför sitt hem i München av en motorcykel”, skriver han i ”Ett författarliv” (1952). Hon begravdes i München. 15 år senare, vid andra världskriget slut, var graven ”helt uppriven och utplånad av bomber”.
När Malmberg våren 1947 gjorde ett återbesök i Bayerns huvudstad fanns ingen grav att gå till. Han var på bröllopsresa genom ett bombat Europa med sin fjärde och sista hustru, den unga Carin Svedberg. Bertil gjorde ett uppehåll i München medan Carin fortsatte till Italien.
Han steg av bussen vid triumfbågen Siegestor och vandrade norrut mot sina gamla hemkvarter: ”det var Schwabing, artisternas och poeternas speciella stadsdel, där jag levat från 1917 till 1928”. Husen utstrålade fasa och död. Han passerade ”drömkulisser med tomma fönsteröppningar, genom vilka man kunde se de sammanstörtade interiörerna”.
Så står han vid sitt ”eget hus” på Gedonstraße: ”Jag såg upp mot det sex meter höga ateljéfönstret där uppe, ’mitt’ fönster. Det var otydligt upplyst inifrån”. Han öppnar porten och börjar gå uppför trapporna. Ska han ringa på hos främlingar? Han stannar. ”Det var något som hindrade mig att fortsätta, något som släpade vid mina hälar och tvingade mig att avbryta detta uppstigande” som samtidigt är ett nedstigande mot ett personligt förflutet. ”Skamset, eller vilken känsla det var som fyllde mig, trevade jag mig tillbaka utför den skumma trappan.”
Jag har nått fram till det imposanta jugendhuset vid Gedonstraße, står i dess skugga en het oktoberdag 2023. Jag ser upp mot den räfflade grå fasaden med utsmyckningar i grönt, blått, vitt och guld. Högst upp syns ateljéfönstret genom vilket Malmberg blickade ut.
Porten är låst. Jag betraktar utsmyckningarna. Det ser ut som om djur har flockats runt Malmbergs fönsterkarmar, kanske flygfän av något slag. Är det ugglor, flugor eller möjligen fjärilar med infällda vingar?
I ögonvrån ser jag porten öppnas av en man i min egen ålder. Jag skyndar fram och berättar om författaren som disponerade ateljén för hundra år sedan.
– Det är inget jag känner till, svarar han
– Finns det en möjlighet att jag kan få se lägenheten? frågar jag.
– Troligen inte.
Jag låter mig nöja och vi tar farväl.
Efteråt slår det mig att jag borde ha berättat att jag själv är författare och tänker skriva om Malmberg och huset han bodde i. Kanske hade jag blivit insläppt i trappuppgången, inte för att gå hela vägen upp men åtminstone några steg mot rummet där en skräckslagen drinkare vaknade en morgon i München 1923.
Läs mer i GP Kultur:
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
