Barna Hedenhös uppfinner julen

ANNONS
|

Magiskt ljus, historiska vingslag, en dos andlighet och en samtidsskildring med stark igenkänning, värme, humor och lite svärta. Härmed ger vi årets julkalender Barna Hedenhös uppfinner julen en gruppkram - och högsta betyg - efter att ha sett sju avsnitt.

Kritik för vanvördig hantering av kristen tematik, någon? Ja, det är möjligt, men då väljer man att bortse från att den här julsagan har ett starkt medkännande budskap som klingar väl med julevangeliet, om man vill göra den jämförelsen. Den kan man annars ganska snart efter den inledande scenen låta bli. Det här är en helt annan julsaga. Liksom titeln signalerar, en ny sådan.

ANNONS

Nutidsmarkörerna är roliga och ömsinta, när familjerådet vid eldstaden avslutas med en Hedenhöskram och när Knota upplyser museiintendenten om att stenålderslämningarna i museets samling använts till helt andra saker än eftervärlden valt att tolka in. Och när den första stapplande dansen kring granen uppstår.

Vi skrattar åt oss själva där vi famlar runt i vår sorgliga historielöshet, men vi ser också vad vi kan lära. Att den som inte ser bakåt blir fartblind framåt. Som så ofta i en bra saga är det barnen som står för insikten. Glädje och sorg, starka familjeband, trasiga familjeband, gemenskap och ensamhet får alla plats i berättelsen om Hedenhösbarnens tidresa från Stockholmen på stenåldern till Stockholm år 2013.

Kraschlandningarna blir många efter att Hedenhösarna farit med sin träraket rakt genom taket på historiska museet och det blir mycket komik i mötet mellan familjen Hedenhös och 11-åriga Stella, hennes kärva farmor och alla andra lätt skruvade nutidskaraktärer. Som bonus uppstår också en omedelbar och charmig förälskelse när den söta Sten faller pladask för den kloka Stella.

Action saknas inte, tvärtom, och för de minsta tittarna blir det spännande. På gränsen till otäckt, kanske, i någon scen, och därmed fyller denna julkalender också ambitionen att vara en berättelse för både vuxna och barn att samlas kring.

ANNONS

Barna Hedenhös uppfinner julen har kort sagt ett mycket bra manus, regisserat av de båda upphovsmännen Oskar Mellander och Jonathan Sjöberg. Därtill gör skådespelarna, och castingen av dem, mer av redan mycket.

Fredde Granberg som Ben, ursäkta, men behövdes ens förklädnad? Och till synes lekande lätt har Sissela Benn gjort sin Knota till en jämställd stenålderskvinna.

Uteslutande alla vuxenroller görs av träffsäkra skådespelare. Och de skådespelande barnen tycks ha det i blodet.

Så här bra kan det alltså bli när en tv-produktion får kosta i omsorg om alla detaljer. Det minns vi från favoriter som Teskedsgumman, Trolltider och, i nutid, Tjuvarnas jul.

Det är nästan så att man undrar varför man inte lyckas få in fullträffarna oftare med så lång erfarenhet. Svaret är säkert att bra manus aldrig är en dussinvara, inte ens vid högstatusproduktioner. Kanske måste också återhämtningsår ha sin plats i listan för att de riktiga stjärnorna ska kunna lysa klart?

Om så är fallet får man säga att allt är i sin ordning nu då, när stjärnan tänts på nytt.

ANNONS