Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Han talar länge och väl om fäder och fäders riken, hur ett rike kan vara ett eget rum, till exempel, och otippat nog vikten av att Muhamlet får ha en pagefrisyr." Bild: Johan Leion

"Barn, fäder" – Vinterfestnovell av Gordana Spasic

GP Kultur bad Gordana Spasic om en novell utifrån ordet "vinterfest". Resultatet – en text inifrån en anstalt för "familjefridskränkare" som planerar en modern uppsättning av Hamlet – "Muhamlet".

Ordet Vinterfest, ett sätt att göra "julafton" mer inkluderande, har blivit ett rött skynke för de som vill värna svenska traditioner. Men vad ligger egentligen i ordet? En dystopisk framtid? Eller en mer tolerant värld? GP bad tre författare: Henrik Bromander, Gordana Spasic och Anna Fock att göra sin tolkning.

1 § Den man som överger havande hustru eller av honom avlat barn under femton år eller annars undandrar sig föräldraansvar döms för familjefridskränkning till fängelse i lägst två år och högst fyra år. Lag (2025:332).

2 § Om brott som avses i 1 § är grovt, döms för grov familjefridskränkning till fängelse, lägst fyra år och högst sex år. Vid bedömningen om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om barnet vid gärningstidpunkten befunnit sig i utsatt situation eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2025:332).

***

Det sprakade en eld i vardagsrummet. Barnets mun var halvöppen och på kudden fanns en mörkare, gissningsvis våt, fläck. Pandora tänkte att hon snarkade i gnistor. Han borstade mot barnets kind med sin orakade. Utspritt över golvet låg omslagspapper från julklappsöppningen, som de gemensamt hade bestämt att hantera i morgon, och som han fick kryssa sig igenom för att inte råka väcka någon. Henne eller barnet. Synen av de egna fotspåren i snön när han vände sig om gav upphov till en enda tanke: hans fötter var vidunderligt breda framtill, nästan groteska. Väl framme tände han en cigg och såg ut över Stockholms inlopp, med Carl Milles skulptur ”Gud Fader på Himmelsbågen” rakt framför sig. Hälften av himmelsbågen var gjord i stål och tanken hade varit att den skulle fullbordas med en vattenkaskad från under Guds främre fot ungefär. Om vintern var dock vattnet avstängt, av ekonomiska skäl. I denna skulpturens stympade form såg Gud Fader ut att vara på väg att slungas ut i vågorna och vågorna, de var osedvanligt regelbundna och liksom spetsiga, som tecknade av ett litet barn.

Han hade tjuvstartat med att hyra en lägenhet till ockerpris på Blocket av en som i gengäld inte ställde så mycket frågor. Ett nybygge i Nacka strand. Till en början hade han bara tagit sig dit på lunchen, några gånger en timme eller två innan jobbet. Låtit kroppen registrera rummen. Sen plötsligt en natt tassade han ner till källaren och pregade ner vinylspelaren och ett dussin tolvtummare i en Ikea-kasse, samt en brödrost. I bilen bort rev han av "(Don’t Fear) The Reaper" på repeat och det enda som fanns var det gula natriumljuset, inte staden och framförallt inte dess invånare. Natten därpå boxade han upp den gamla runkfåtöljen som hans kompisar kallade den, oxblodsfärgad och i skinn, med gul stoppning som prompt ville ut. Natten efter det, den uppblåsbara madrassen med tillhörande ”gebläsepumpe” som han hade sovit på och det mycket gott, under två månader i Wien. När polisen långt senare gjorde tillslag i ungkarlslyan var det bara de nu nämnda föremålen som påträffades, jämte lite köksgeråd och en hundskål. Han kunde inte lämna någon rimlig förklaring till hundskålen, det hade helt enkelt varit fråga om ett obegripligt förvärv.

***

Pandora delar cell med Slobodan vars namn tydligen betyder den frie, eller den ledige. Slobodan är en kort och magerlagd, smått kolerisk, man, men med ett känsligt vekt och för alla intryck öppet sinne. Han har långt slitet hår och alltid keps, och inte ens för att dölja någon flint. På avstånd ser det ut som en keps med fastlimmat syntethår, sån man kan köpa på Buttericks. Den frie eller, den ledige, talar gärna och länge.

***

Niels Secré, bibliotekarie tillika konstnärlig ledare för anstaltens amatörteatergrupp, har efter noggranna överväganden kommit fram till att ordet ”julafton” är för tätt förbundet med familjen som institution och bestämt att teatergruppen från och med i år ska fira ”vinterfest” tillsammans. Att han av egen fri vilja tillbringar denna kväll på anstalten, med Pandora, Slobodan, Pharrell Johansson och Muhammed, och alltså inte med sin familj, är helt inom lagens ramar och ingenting att orda om.

Teatergruppen har samlats i allrummet. På matbordet har någon dukat fram en glasskål med apelsiner och en plåtburk med pepparkakor som de intagna bakat själva, de två som Pandora fiskat upp är formade som en penis respektive en tulpan. En dunk med julmust och en stapel med plastglas står framme med. Slobodan skiner upp vid åsynen av apelsinerna just, och roffar genast åt sig en som han håller framför sig nästan som en offergåva. Det ser ut som ett sådant där fotografi på en fransk bonde som odlat fram en utomordentligt stor tomat och som han tårögd av stolthet håller upp till beskådan. Men det är inget anmärkningsvärt med storleken på apelsinen och framförallt saknas all anledning för Slobodan att stoltsera med den.

– Han är lika stollig varje gång! skrockar Pharrell Johansson. Pharrell Johansson, som ett lejon vet han inte av vanmakt och har dessutom en stående inbjudan till mördarbordet på luncherna. Han är också den enda i gruppen som fällts för även andra brott än familjefridskränkning, bland annat mordbrand, varför några levande ljus inte kunde komma på tal i hans närhet. Ens denna kväll. I stället är där fyra elektriska adventsljusstakar slumpmässigt utplacerade i rummet. Han hade visserligen bränt ner stugan för att undanröja spåren efter sig, och argumenterade (med viss styrka) för att handlandet skulle bedömas som ett led i familjefridskränkningen. Tingsrätten köpte inte resonemanget och inte hovrätten heller.

Ljuset från adventsljusstakarna är hårt och kallt och utanför faller besynnerlig, kvadratisk snö.

Niels Secré gör pistolhälsningen när han lufsar in iklädd grön luddig ulltröja och röda stuprörsjeans.

– Halloj killar! God Vinterfest får man önska!

Reaktionerna uteblir. Han slås av hur männen i rummet på samma gång liknar alla och ingen, som fantombilder. Under bordet drar Pandora i skägget på en grå tomte i filtmaterial, för att få bukt med nerverna.

– Så, ni har fått i uppgift att spåna kring dramatiseringen av Hamlet, eller, Muhamlet. Innan vi börjar, jag har något roligt att berätta. Jag har äntligen lyckats få kontakt med Dramatikern genom Stina, min fru. Han är mycket nyfiken på er och Muhamlet och kommer gärna och hälsar på i februari någon gång. Vad säger ni? Jag säger i alla fall: God Jul från Niels!

Det blir alldeles tyst i rummet. De fyra männen strålar ikapp med de elektriska ljusen, blir till några helt andra än fantombilderna som Niels först mötts av. En finare julklapp kunde ingen av dem komma på att de fått i hela sina liv.

***

Niels Secré har dragit ut sladdarna till samtliga adventsljusstakar delvis i syfte att få fart på den kreativa lågan. När Pandora delar med sig av sin vision är rummet svagt upplyst av en enda julstjärna. Skenet är mycket mjukt och slår över i rosa, nästan porrigt. Under bordet håller han nu tomten i ett hårt grepp. Han talar länge och väl om fäder och fäders riken, hur ett rike kan vara ett eget rum, till exempel, och otippat nog vikten av att Muhamlet får ha en pagefrisyr.

***

Slobodan och Pandora har en halvtimme för sig själva på rastgården, vilket de också önskat sig i Vinterfestpresent. Slobodan rullar nervöst apelsinen i händerna, som en reumatiker på rehab. Pandora vet vid det här laget att det innebär att han snart kommer att ta ton.

– Bilden kommer ofta upp för mig, i drömmarna. Märta, nästan Märta, hon har Märtas färger men är rundare om höfterna och håret är litet friskare, slätare och glansigt. Näsan, ja, inte riktigt lika mycket av en grisnäsa ärligt talat. Men i drömmen är hon i alla fall Märta, det råder det ingen tvekan om. Märta med en illbatting på höften. Mellan oss ett vattendrag, vågorna är som de du berättat om, i Nacka strand. Som tecknade av ett barn, spetsiga och mycket regelbundna. Nu slår det mig att det måste vara din berättelse som letat sig in i min drömvärld, och nog är det så att våra världar hakat fast i varandra.

Endast ljudet av knastrande snö finns. Slobodan som nu lagt ner handgymnastiken river loss bitar av skal från apelsinen som han låter singla ner över snötäcket. Alldeles gul under naglarna och med blicken fixerad på en av övervakningskamerorna fortsätter han.

– Märta med sina föreställningar om manlig frihet. Hennes fantasi är... har alltid varit... mycket livlig. Det hela förvärrades i min frånvaro, hon såg framför sig hur jag drog runt i fladdrig rock med lösnäsa och lösmustasch. Hon diktade ihop att jag hade dragits in i en porrhärva och sa det till våra gemensamma vänner, nä inte bara, sa till alla som kunde tänkas veta vem jag var. Hon sa det så mycket att hon till slut trodde på det själv. Bara tanken på det suger julefriden ur mig. Sanningen är att jag för det mesta höll mig inne. Ibland gick jag ner till Handen C och hängde med ett par andra där. Speltorskar… men de var schyssta var de! Det var nåt visst med att få räkna pengar som inte finns, pengar som hela tiden var ”på väg”. Gagga lite. Jag minns det som att gråten var fast i halsen under två år, kändes som en pappkasse ungefär. Om jag tänkte alls tänkte jag på barnen. Det blev två jular på fri fot – han skrattar till efter det här med fri fot. Eller tre, om man räknar med denna. Det Niels sa i kväll, jag kan knappt… det är omöjligt…

Pandora tänker inte så mycket på Dramatikern utan på att det fortfarande är julafton och på att endast de verkligt fria äger förmåga att namnge, omdöpa. Och på att Niels inte hör till dessa.

***

Pandora har alltid sagt att 120-sängen är den vuxne mannens 90-säng. Han ser mot Slobodan som sussar sött mittemot och frågar sig vad 90-sängen egentligen kan sägas motsvara. Denna diminutiva och rara man, på sin diminutiva bädd. Hans eget konvexa ansikte i gallren eller de nästan blurrade dragen i urinalrännan kunde också ha varit ett barns. Tanken är påträngande, mer påträngande än cellens fyra väggar. Alla dessa människor som går ut i världen utan en far. Vadar ut, som genom sopor. Och ändå.

Pandora viker ihop sin judodräkt och stryker med handen över den några vändor innan han med omsorg placerar den på pallen invid sängen. När de väntade Barnet gjorde han så med babykläderna, klappade på dem. Också när han var i sorg, och röjde i pappans inrökta våning. Men han sörjer ingenting och han väntar på absolut ingen. I detta är han fullständigt fri. Snön faller alltjämt, besynnerliga kvadratiska flingor. Från rastgården kan kamerorna registrera hur hela rader fönster svartnar samtidigt. Bara apelsinskalet lyser upp, och så snön.

Gordana Spasic är författare, jurist och kritiker för GP.

"Barn, fäder" är ett utdrag ur ett pågående romanprojekt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.