Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Avlivar myten om privata företags kreativitet

Ingen av de innovationer som präglar vår tid har kommit till utan tunga statliga investeringar. Med sin bok Entreprenörsstaten Mariana Mazzucato vill avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa


Mariana Mazzucato
Entreprenörsstaten. Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer.
Översättning Lars Ohlsson
Karneval förlag

När president Mitterrand besökte Kalifornien, berättar Mariana Mazzucato, var det en person i rummet som fick nog av alla hyllningar till entreprenörer och riskkapitalister, nämligen Paul Berg, Nobelpristagare i kemi. Berg avbröt högtidstalen med frågan: ”Var höll ni grabbar hus på 1950- och 1960-talen när det var dags att finansiera grundforskningen?”

Ingen av de innovationer som präglar vår tid har kommit till utan tunga statliga investeringar. ”Från flygteknik, kärnkraft, datorer, internet, bioteknik till dagens utveckling inom grön teknik är det, och har varit, staten – inte den privata sektorn – som påbörjat och utvecklat tillväxten genom sin beredskap att utsätta sig för risker på områden där den privata sektorn inte vågat göra insatser”, skriver Mazzucato. Riskkapitalet får upp intresset för genteknik eller internet först när staten har lagt grunden och tagit alla verkliga risker. I det läget, när det ser ut som att det finns en chans att tjäna pengar, är det dags för staten att flytta på sig och sluta ”hindra” utvecklingen.

Mazzucato är professor i innovativ ekonomi vid universitetet i Sussex. Med sin bok Entreprenörsstaten vill hon avliva myten att all kreativitet kommer från privata företag.
”Du förstår inte hur kommunikation fungerar.” Det svaret lär datapionjären Paul Baran ha fått av den amerikanska telekomjätten AT&T när han i början på 60-talet lade fram idén om ett decentraliserat kommunikationsnätverk – det vill säga det som senare kom att utvecklas till internet. Entreprenörsstaten är ingen snabbskriven och snabbkonsumerad debattbok, utan en utvidgad version av en rapport som lagts fram för EU – återhållen, något repetitiv och förankrad i 25 sidor källor.

Den akademiska forskning som Mazzucato stöder sig på visar att det är staten som har stått för de långsiktiga investeringar som till sist bär frukt när en ny industri växer fram.

De förmögenheter som skapats i Silicon valley bygger helt och hållet på den offentligt finansierade forskning som gjordes tio eller tjugo år innan PC:n, Macen och nätet slog igenom. Datorn som vi känner den idag, med mus, bildskärm och nätuppkoppling, tog form vid Stanforduniversitetet på 60-talet – en sällsynt kreativ miljö där egensinnigt ingenjörstänkande blandades med kalifornisk alternativkultur. Vill man läsa hur det gick till ska man leta upp John Markoffs bok What the dormouse said (2005).

I ett av kapitlen plockar Mazzucato isär en Iphone och visar var alla komponenter kommer ifrån. Pekskärmen, litiumjonbatteriet, GPS-navigeringen och röststyrningsprogrammet Siri är resultatet av ett ”federalt innovationsstöd som pågått i decennier”. Apple har dessutom sökt och fått statligt stöd inför börsintroduktionen, samt fått 412 miljoner dollar i skattelättnader för utveckling av nya produkter. Utan offentligt stöd hade Apple knappast överlevt de kritiska ögonblicken i företagets historia, skriver Mazzucato.
Hon ger följande råd: gör inte som du tror att USA gör, gör som de gör. Att den amerikanska ekonomin är så stark beror inte på att landet är hänsynslöst kommersiellt, tvärtom: det beror på att staten ända sedan andra världskriget har spelat en större roll för forskning och utveckling än i många andra länder. 77 av de 88 viktigaste innovationerna åren 1971–2006 var ”helt beroende av federalt forskningsstöd.”

Stat och marknad är inte varandras fiender. Är man blind för det ömsesidiga, kreativa samspelet mellan stat och marknad missförstår man vad som pågår, men det är en lärdom som aldrig verkar fastna, hur ofta den än upprepas. ”Staten har ingalunda visat sig mindre innovativ än den privata sektorn”, skriver Mazzucato, ”den har tvärtom varit betydligt mer flexibel och dynamisk” när det gällt allt från IT till biomedicin och nanoteknologi. Tron på den bromsande staten och den skapande marknaden sitter så djupt rotad att det skulle behövas ett rejält mentalt skifte för att befria oss från den, någonting i stil med när Kopernikus fick oss att förstå att jorden rör sig kring solen. För tre år sedan skrev jag i GP om en bok som i stort sett sade samma sak som Mazzucato, Robert McChesneys Digital disconnect, men världen lyssnade tydligen inte på McChesney – eller på mig.

Och hur tackar företagen för hjälpen? Google, Apple och många andra skatteplanerar så aggressivt att de i praktiken har upphört att betala skatt på sina jättevinster. Apple betalar 1,9 procent i skatt enligt den holländska dokumentären The tax free tour – en film som låter oss kika in i skatteparadisens fascinerande värld (se den på Youtube).

Nästa teknologiska revolution, säger Mazzucato, måste vara grön om vi ska ha någon framtid. Tror vi att marknaden kan stoppa klimatförändringarna och på egen hand ersätta oljan med miljövänliga energikällor kommer vi att vänta förgäves. Detta kräver ”långsiktiga ekonomiska insatser av ett slag som riskkapitalisterna inte är beredda att åta sig.” Den nuvarande generationen politiker har inte förstått hur viktig statens roll är: ”många nationella strategier bestäms mer av rädsla än av mod.”

Därför är det ”mer än någonsin nödvändigt att berätta den verkliga historien bakom innovationer samt ekonomisk tillväxt och utveckling”, skriver Mazzucato. Hennes bok ligger helt rätt i tiden. Uppmärksamheten kring böcker som Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden (2010), Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet (2015) och Joris Luyendijks finansreportage Simma med hajar antyder att de stora avregleringarnas tid är över. Den nyliberala eran som inleddes på 80-talet gav aldrig den välståndsökning som utlovades: den har bara utarmat samhället och gjort den rikaste procenten groteskt mycket rikare.

Efter skandalen med The Panama papers är förtroendet för den sortens politik i botten och pendeln kommer att svänga på nytt. Men den kan svänga åt två håll: missnöjet med den ekonomiska ordningen kan leda till den fulaste sortens populism likaväl som till en förnuftigare politik.