Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Att ständigt behöva låtsas förstå

Lina Limans bok mynnar ut i ett försvarstal för diagnosen autism, i uttalad polemik mot de som hävdar att diagnosen inte gör någon skillnad, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Biografi
Lina Liman
Konsten att fejka arabiska. En berättelse om autism.
Albert Bonniers förlag

I sin ljuvliga bok Orden som befriar från 1975 skriver den franska författaren Marie Cardinal om sin sjukdomshistoria och om hur hon genom år av terapi går från största sorg och improduktivitet till ett fungerande liv. Här är det talet som blir läkande, att ge ord åt det som ännu inte kunnat sägas eller ens tänkas. 

Låtsas förstå


I Lina Limans allra högsta grad moderna patografi Konsten att fejka arabiska är förhållandet på sätt och vis omvänt. Här är det inte ett fortgående tal utan ett enda begrepp som få tjäna som lösning och räddning: diagnosen atypisk autism som Liman får vid 32-års ålder efter att i sju år ha vårdats i psykiatrin, med flertalet självmordsförsök, delvis verkningslösa psykoterapier, olika former av antidepressiv medicinering, elchocksbehandlingar, långa perioder av slutenvård och sjukskrivning. Titeln härrör från en dröm bokens Lina har men tjänar också som metafor för att hur det har varit för henne att leva med icke-diagnostiserad autism. Att ständigt behöva låtsas förstå saker i det mellanmänskliga samspelet som hon inte alls förstår liknas vid den fejkade arabiskan. 

 

Diagnosen hindrar

Det finns förstås ingen anledning att tvivla på eller ifrågasätta den betydelse autismdiagnosen har haft för Liman privat. Som utgångspunkt för ett självbiografiskt berättande blir den däremot inte alltid lika givande. Så går Liman igenom sin barndom och tonår på ett något opersonligt sätt där den unga Linas känslor och upplevelser alla förklaras med den då ännu ej upptäckta autismdiagnosen. Diagnosen blir här något som hindrar meningsproduktion snarare än att öppnar upp för den. Den växande Linas individualitet, bortom diagnosen, går förlorad. 
Det går igen även i bokens form. Liman är journalist och använder till stor del just ett journalistiskt berättande om det egna livet, inriktat på att förklara och objektivt lägga fram orsakssamband. Men vem är objektiv inför den egna livshistorien? Bättre blir det då i de stycken där Liman tar sig större friheter med texten som när hon logiskt resonerande och i punktform radar upp svårigheterna med att lyckas inleda ett kärleksförhållande för människor inom autismspektrat.

Ett försvarstal


Limans bok mynnar slutligen ut i ett försvarstal för diagnosen, i uttalad polemik mot de som hävdar att diagnosen inte gör någon skillnad. En sådan ståndpunkt är förstås dum. Förutom det förklaringsvärde som en psykiatrisk diagnos kan ha, berättigar några av dem, däribland autismspektrumstörning, till specifika stödinsatser från samhället. Frågan är bara vilka dessa samtida diagnosmotståndare Liman vänder sig mot är? Min uppfattning är tvärtom att intresset i samhället för diagnoser och framför allt neuropsykiatriska diagnoser är mycket stort. På så sätt ter sig också Konsten att fejka arabiska som har undertiteln En berättelse om autism mycket tidstypisk. Det är diagnosen och inte människan i sig som är det intressanta. Som grund för litteratur är det en utgångspunkt som inte är helt lyckad.