Arkitekturens balansgång mellan fint och fult

Den ökande befolkningen i kombination med en glupande bostadsbrist lovar att det kommer byggas enormt mycket inom de närmaste åren, både i Sverige och i Göteborg. Men vad? GP har träffat fem av stadens arkitekter vars åsikter om Göteborgs nutid och framtid inte är helt förenliga med varandra.

ANNONS
|

Det är svårt att inte bli avundsjuk på chalmeristerna. Att leva i en stad som Göteborg och liksom skolans arkitekter och ingenjörer känna till byggnadskonstens hantverk och historia, vad som får ett hus att bli behagligt, harmoniskt, majestätiskt – eller för den delen intetsägande och vederstyggligt – inbillar jag mig är som att vandra runt i en enorm konsthall. Bakom varje krök finns en tusentals ton tung Picasso eller Rembrandt; vart sjätte hus är en galen Jackson Pollock-duk som man kan också kan stiga in i, vara i.

– Det är lustigt att så många säger att de inte kan någonting om arkitektur. Alla lever ju i en byggd miljö. När man rör sig i en stad gör omgivningen någonting med en som det går att sätta ord på, om man funderar lite.

ANNONS

Så säger Kia Björling, en av arkitekterna som jag träffar för att få ett hum om den göteborgska arkitekturen och vart den är på väg. I november förra året avslutade hon sin tjänst hos en större firma i staden för att pröva lyckan på egen hand, tillsammans med gamla studie- och arbetskamraten Moa Rundlöf. Ett vågspel kan tyckas ... om man inte visste att branschen går på fulla varv just nu.

– Vi har att göra, helt klart, med allt från villor till inredningar och fritidshus – roliga, spännande och utmanande arbeten. Det vore ju oroväckande annars med tanke på att det är högkonjunktur just nu, säger hon.

Kollegan Moa Rundlöf nickar. De sitter mitt emot varandra vid varsin datorskärm när jag möter duon i firmans hemtrevliga kontor, beläget i Gamla Televerkets hus på Kaserntorget – en levande arbetsplats med många olika verksamheter inom väggarna, allt från skrädderier till översättare. I grannkontoret vistas på vardagarna en golden retriever vid namn Jasper, som då och då tittar in för en tupplur på den nybildade firmans matta. I kväll har han dock hunnit gå hem från jobbet.

Ni sakkunniga får ändå hjälpa mig: Är Göteborg en vacker stad?

– Både ja och nej, säger Moa Rundlöf. Det finns många fina hus och kvaliteter här, men som helhet är den inte bildskön som till exempel Stockholm. Det beror på dess brokighet. Men det finns ju någonting vackert i det också.

ANNONS

Kia Björling:

– Jag gillar spretigheten. Den är så tillåtande. Ju vackrare en stad blir till helheten, desto känsligare blir den för förändringar.

Hon skrattar.

– Nu låter ju det här hemskt illa. Men min poäng är ju att det känns fantastiskt roligt att verka i Göteborg som arkitekt, eftersom det finns så mycket för oss att förändra och förbättra här.

"Det är historielöst"

Och byggs gör det i Göteborg. Byggs så att det knakar. En hel del fint – men också, tyvärr, sådant som inte håller särskilt hög kvalitet. I Kvillebäcken ser man prov på båda delarna, tycker de; områdets vackra saluhall tenderar att drunkna i resten av nybebyggelsen som inte är lika lyckad.

– När de stora aktörerna får så mycket inflytande över vad som ska byggas blir det också stora tilldelningar, av fastigheter för 150 lägenheter och uppåt. Då riskerar bostäderna att bli väldigt lika varandra, säger Kia.

Lika dyster som Arkitekturupproret i sin syn på det samtida byggandet är hon dock inte – facebookgruppen och föreningen som anser att Sveriges arkitekter har vandrat vilse och borde återgå till konstformens klassiska rötter. Kia Björling tror inte på att backa bandet.

– Hade man alltid resonerat på det sättet skulle vi inte haft stenstaden, inte det här huset som vi sitter i, ingenting. Det är historielöst. Att bygga pastischer i en tid då vi inte har samma hantverkskunnande, eller i alla fall inte möjligheten att rent ekonomiskt göra det hållbart, det funkar inte.

ANNONS

Moa håller med.

– Arkitektur handlar mycket om att prova, testa, utmana. Att hitta nya lösningar på gamla problem. Det viktigaste är kvaliteten. Har någon lagt omsorg på att utforma någonting går det fram utan att man tänker på det. Det kanske inte alla känner i dag, men ge det 50 år, då kommer folk att titta tillbaka och tänka om det som är välgjort: Kan vi inte bygga som på den tiden?

Det finns potential i dag för att bygga bra och hållbart, tycker Moa och Kia. Den samlade kompetensen i kåren är stor. Men risken är att man kommer bort sig när stora ekonomiska intressen finns med i bilden.

– Inom kåren hålls en debatt som tillåter många olika strömningar och stilar. Det finns utrymme för individualism. Men vi arkitekter måste ta vårt ansvar genom att lära oss de ekonomiska bitarna och argumentera för vår sak. Då kan det bli bra på riktigt, säger Moa Rundlöf.

Gamla planer blir nya?

Statyn på Gustav Adolfs torg avbildar kungen när han står på Stora Otterhälleberget och pekar ner mot marken, myntande orden: ”Här ska staden ligga!” Den tilldragelsen har förstås aldrig ägt rum, men Göteborgs historia är full av människor som har handlat i kungens efterföljd. Stadsingenjörer, arkitekter och annat lärt folk som har drömt stort om Göteborg. Mycket har stannat i fantasin. Som den väldiga bron från Stigbergstorget till Lindholmen, som är anledningen till att Första Långgatan gjordes så bred som den är i dag.

ANNONS

En av dem som nog vet mest om dessa storslagna planer genom seklerna befinner sig under dagtid på fjärde våningen i Stadsbyggnadskontorets lokaler nära Gustav Adolfs torg. Här, i ett litet arbetsrum på cirka 16 kvadratmeter som han delar med fyra andra, sitter arkitekten Lukas Memborn.

Framför sig har han högar av ark med uppteckningar av Göteborgs forntid – och, hoppas han, även dess framtid.

Av sina arbetsgivare Fastighetskontoret och Stadsbyggnadskontoret har Lukas fått i uppdrag att, ett: utreda möjligheterna för påbyggnader i den redan täta stadsmiljön, och två: inventera äldre stadsplaner ända från stadens grundande för att se om delar av dem kan vara relevanta och effektiva också i framtiden.

– Jag har inga lediga stunder alls. Det här är något jag har med med mig i huvudet dygnet runt. Jag kan vakna mitt i natten och tänka: Herregud! Kan de inte dra gatan så istället? säger han, men medger att det också är lustfyllt.

Lukas Memborn är husarkitekt utbildad vid KTH och Chalmers, men lockades till yrket av sin passion för stadsplanering. Direkt efter gymnasieåren vistades han en tid i London, och blev varnad för att den brittiska världsstaden var en farlig plats. När han så vandrade hem ensam en natt slogs han av insikten att han kände sig mycket tryggare i London än han någonsin gjort i hemstaden Stenungsund. Det satte tankarna i rullning. Vad är det som gör att städer fungerar på ett visst sätt, frågade han sig. Hur har man resonerat när man byggde?

ANNONS

– Mycket av det som byggts i Göteborg i dag ser exakt ut som byggnaderna som ofta restes på 1930-talet och 1960-talet. Runt 1930 slog de bilanpassade stadsplanerna igenom i Sverige, och det har satt sin prägel på arkitekturen sedan dess, säger Lukas Memborn.

Vad innebär det? Jo, en minimalistisk byggstil med rena blanka ytor och få detaljer, samt fönster som bildar horisontella mönster i det som på arkitekturspråk kallas fönsterband, men som Lukas Memborn tycker om att tänka på som ”fartränder”. Många kontorshus som byggs i staden har en tendens att bli tämligen randiga, menar Lukas Memborn.

– Allt går i cykler. Det märker man när man tittar på historien så som jag gör nu, och det är nog oundvikligt att pendeln snart slår åt andra hållet och fler hus i klassisk stil börjar byggas. Den nyfunkisstil som blev populär på 1990-talet kommer snart nå sitt slut. Men det vore tråkigt om den pendeln slog för hårt och det bara började byggas hus som var en reaktion på minimalismen. Då blir det problematiskt igen.

Ett led i att variera bebyggelsen i Göteborg kommer att vara småskalig fastighetsindelning; en absolut nödvändighet, menar Lukas, om vi ska kunna förtäta innerstaden Göteborg istället för att ständigt söka efter obebyggd mark i utkanterna. Med mindre, billigare tomter kommer små byggbolag och arkitektkontor att kunna ge sig in i konkurrensen med de större, och de enorma kontorshusen som tar upp hela kvarter i sig själva ska förhoppningsvis bli ett minne blott.

ANNONS

Framtidens Göteborg kan finnas i det förgångna. Stadsplanerna, där Lukas söker efter små tomter att bygga fastigheter på, visar vilka gator som hängde ihop tidigare innan massbilismen – Göteborgs ursprungliga gatunät blottläggs, och vi får svar på vilken som är de rakaste, mest logiska promenadvägarna.

Eftersom Sverige inte var ett lika rikt land kring sekelskiftet som nu, var planritarna noga med att inte slösa på marken. Eller på materialet.

– När man planerade, ritade och byggde förut, räknade man att flera av husen skulle stå i 300 år. Det var ointressant om huset var trendigt, för det skulle självklart vara omodernt efter några decennier. I dag är vi nere på 30 års livslängd i vissa fall, och det av kortsiktigt ekonomiska skäl.

– Om husen fortsätter att vara så stora som de alltid blir i dag, och man ska riva dem efter 30-50 år … jag förstår inte hur vi ska ha råd med det. Var ska vi hitta alla miljarder? Nej, mer av de klassiska byggstilarna och mindre tomtstorlekar, det är en del av lösningen.

Mot modernismens utbredning

Efter mycket schemapusslande – det ska vara dagsljus, skriver Albert Svensson i ett av våra inledande mejl, och i Sverige är det ”som att bo i ett kylskåp där lampan gått sönder” – hittar vi till slut en tid som passar oss båda: 11:00 en tisdag.

ANNONS

Luttrade stadsbor ser förstås direkt bristen i planeringen: Göteborg har aldrig varit upplagt för att fjäska för sina invånare med väderleken. När Albert och jag möts upp i centrala stan täcks Lilla London av en så fet dimma att det inte skulle förvåna om en Lilla Sherlock Holmes kom farande på en liten, liten droska genom fuktvallen.

Så fort dimman klarnat träder ett stilla regn i dess ställe, med mörka moln som inte låter solen sila sig ner mot den anrika promenaden. Nåja.

Nu kan vi i alla fall se husen.

Albert Svensson möter mig vid Kopparmärra. Arkitekt uppvuxen på Rörö och i Stenungsund, sedan 1970-talet baserad i Göteborg; utbildad vid Chalmers, samt vice ordförande i Arkitekturupproret – en förening som uppmärksammats i medierna på grund av sina många utspel mot modernismens utbredning i stadsbilden. Göteborg har inte undgått rannsakan.

– Min pappa är uppvuxen i Majorna så jag har rötterna i staden. November -76 åkte jag ner hit från Stenungsund och var med om att ockupera Kungstorget, där det skulle byggas ett stort underjordiskt parkeringsgarage. Förmodligen räddade vi hela västra delen av innerstaden mot rivning.

Under den veckolånga ockupationen lärde han känna många andra aktivister, vilket ledde till att han så småningom flyttade till Haga.

ANNONS

– Vad som till slut fick in mig på arkitektlinjen var en förtvivlan över all bebyggelse som revs, att man förintade fina hantverkstillverkade fasader och ersatte dem med massproducerad industriell smörja, som inte har någon själ eller kärlek alls. Det var också insikten att vi kan göra fina hus nu om vi bara vill. Men det är ingen som gör det.

Vi går längs Kungsportsavenyen upp mot Götaplatsen. Ett hus som får många lovord av Albert Svensson är Hjalmar Cornilsens nyrenässanspalats på Kungsportsavenyen 1. Ett skärt och pampigt hus med vita ornament, rest 1882. Nu håller bland annat Moderaternas lokalförening till här.

Det ser ut som en bakelse tycker jag.

– Jajamen, de har dratt på fullständigt här. Jag gillar det. Det är lustfyllt och djärvt. ”Vi öser på! Vi gör torn!” Här finns ingen jante alls.

Stadsteatern i slutet av promenaden, som arkitekten Carl Bergsten på 1930-talet vägrade att rita efter tidens funktionalistiska mode – en man i Arkitekturupprorets smak! – är en av Albert Svenssons favoritbyggnader, likaså Konstmuseet intill. Särskilt sköna framstår de i kontrast till det nybyggda Stadsbiblioteket, där teglet, som ju ska vara ett tungt och stöttande material, ”ser ut att vara på väg att rasa över oss”. Ord som ofta återkommer när Albert beskriver Göteborgs vackraste byggnader är poesi, renhet och harmoni. Ledord som han anser att Sveriges – och Göteborgs – arkitekter har slutat hörsamma längs vägen.

ANNONS

– Klassisk arkitektur har ofta väldigt enkla former. Det är aldrig massa grejer som sticker ut och in och är sneda, utan det är strikt. Fönstren ligger i ordning, det är varmt, och det är detaljerna som skapar skönheten. Harmonin, proportionen och detaljerna.

Som motexempel pekar han med sitt paraply på kontorsbyggnaderna längs Kungsportsavenyen. Det dröjer sig kvar vid affärshuset på nummer 26-28. Brungrå fasader, fönstren radade efter varandra som maskorna på ett rektangulärt tennisracket; en enorm byggnad i modernistisk stil, stöpt till sitt nuvarande skick under 1960-talet. På bottenplan hittas butiker som Intersport, H&M, Flying tiger Copenhagen.

Albert skrattar.

– Finns det någon som tycker att det här är fint? Det skulle väl vara någon arkitektstudent som är helt insnöad på modernistisk byggkonst.

Byggnaden är ett typexempel på de ”massproducerade lådor” som Arkitekturupproret anser utgör det mesta av vad som byggs i Sverige i dag. Rörelsen uppstod 2014 på Facebook som en sida för likasinnade. Antalet gillare ökade raskt, och i skrivande stund har huvudgruppen 19 155 medlemmar på sajten.

"Hade varit ett världsarv"

I oktober 2016 bildade eldsjälar ur gruppen en förening, som i dag verkar aktivt för att skapa en debatt om våra byggda miljöer – bland annat genom att visa lyckade exempel från andra länder på klassisk arkitektur, samt dela ut ett kalkonpris för årets fulaste hus.

ANNONS

– Människor har tröttnat helt enkelt. De minns rivningarna på 1960-talet och vilka hus som kom istället, och nu ser de samma sak hända igen, suckar Albert Svensson.

Han fortsätter:

– Göteborg var så vackert. Jag lovar att det hade varit ett världsarv i dag. Och arkitekterna verkar inte ha lärt sig ett skit.

Skriver man om göteborgsk arkitektur finns det slutligen en person som är svår, nej, omöjlig, att bortse från. Arkitekturupproret har föga snällt att säga om hans byggnader och på deras hemsida omnämns han ofta som en av modernismens främsta banerförare. Av Ola Nylander, professor vid Chalmers i Göteborg tillika arkitekturskribent för GP, kallas han däremot för ”landets största arkitekt”, och utdelningsstatistiken för Kasper Salin-priset som årligen ges till byggnader som bedöms hålla hög arkitektonisk klass verkar stödja påståendet. Stadens Gert Wingårdh har nämligen fått utmärkelsen fem gånger, vilket är fler än någon annan.

Vad tycker han är skön arkitektur i staden?

– Det varierar efter sammanhangen. Men nästan allt som är laddat med omsorg, eftertanke och med beständiga material blir bra, säger Gert Wingårdh.

Som funkishusen i Kortedala där jag sitter nu?

– Visst finns fina hus där också, i alla fall där skalan inte har blivit för stor. Ett tag bodde jag på Södra Dragspelsgatan i Frölunda. Det var välformade byggnader och välformade lägenheter, och då spelade det inte så stor roll att det fanns en viss upprepning av dem, eller att stadsrummet inte var så stödjande. Ibland tror jag inte att arkitekturen i sig betyder så mycket, utan det är mer vad vi människor laddar den med. Jag vet inget hus jag har bott i där det har funnits lika mycket social interaktion, där det fanns bokklubbar och modelljärnvägar allt möjligt.

ANNONS

"Förutsättningarna är goda"

Invid Röhsska bygger Wingårdhs kontor just nu ett tegelhus i ett material som ska matcha museet mittemot. Balkongerna ska emellertid vara olika djupt utskjutna, ett typiskt modernt drag – samtidigt som ett äldre hus bredvid ska återställas till en minimalistisk 60-talsbyggnad i ädelmetalliknande material.

– All arkitektur ska vara av sin tid. Många tiders stilar måste inkluderas sida vid sida, ungefär som många generationer människor får existera sida vid sida i en stad. Min definitiva uppfattning är att det var länge sedan som det fanns en så stor mångfald bland byggstilarna i Sverige, säger Gert Wingårdh.

Stenpalats i stil med de vi hittar på Kungsportsavenyen är alltså inte intressanta i dag?

– Det är inte ointressant på något sätt, men det är svårt att tro att man ekonomiskt skulle ha råd att uppnå ett fint resultat. Vi kan komma längre om de pengarna satsas på någonting från vår tid.

I Göteborg talas det mycket om arkitektur. Enorma byggnationer som Frihamnen och de kring Västlänken är några av landets mest uppmärksammade projekt. Gert Wingårdh är dock tveksam till om det kommer att locka arkitekter från land och rike runt till staden.

– Jag tror snarare att det händer när Göteborg väl börjar bygga riktigt fina och avancerade byggnader. Två av fyra Kasper Salin-nominerade hus fanns ju i Göteborg förra året; möjligen kan det vara intressant för omvärlden. Vem vet.

ANNONS

De nya husen i Kvillebäcken, som enligt Wingårdh har tillverkats i en stil och med material ”som ser uppenbart billiga ut”, verkar dock peka mot att det i dag finns en mindre ambitiös måttstock för vad det är som håller rätt nivå. Men han kallar sig obotlig optimist och ser ljust på framtiden – särskilt nu när staden i större grad har börjat förtäta på södra sidan om älven i anslutning till den historiska stadskärnan.

– Det tycker jag är oerhört spännande. Att Göteborg bygger där förutsättningarna är goda och inte där de är svåra, det stärker staden. Nu är det bara att kavla upp armarna och börja producera bra saker.

Som?

– Tja, själv vill jag se fler mötesplatser och centrala kulturbyggnader i centralt läge. Varför inte en manifestation för bildmediet? Ett palats för Göteborgs filmfestival? Det var hundra år sedan som den underbara Götaplatsen byggdes. Det skulle vara fint med någonting nytt i samma anda, säger Gert Wingårdh.

ANNONS