Med över 300 experter till sin hjälp och nästan två år av inspelning har SVT-serien ”Historien om Sverige” gjort ett gediget försök att skildra hur vårt land blev just vårt land. 15 000 år av historia avhandlas, och allt på tio avsnitt. Seriens första avsnitt slog tittarrekord på SVT Play och har även inspirerat allt fler svenskar att läsa på om vår gemensamma historia.
Men en som inte är imponerad av det ambitiösa projektet är Mikael Jägerbrand, utbildad arkeolog vid Stockholms universitet och författare till flera historiestudier. Han är kritisk till seriens två första avsnitt – de enda han mäktat med, innan han bestämde sig för att sluta kolla.
– Det är en bedrift att göra så mycket och så många tusen år fel, säger Jägerbrand, som också har intervjuats av Bohusläningen.
Granskog – som inte fanns
Vad han talar om är bland annat seriens första avsnitt, som till stor del handlar om Österödskvinnan. Hon levde för runt 10 000 år sedan i vad som i dag är Bohuslän. Hennes kvarlevor, som är Sveriges äldsta nästan helt bevarade skelett, hittades bara några mil norr om Lysekil, vilket också råkar vara strax utanför Jägerbrands hemort.
I avsnittet får man bland annat se Österödskvinnan jaga. Problemet är bara miljön hon befinner sig i, som Jägerbrand anser vara fel.
– Några minuter in i första avsnittet skriver de ”Bohuslän, 10 000 år sedan”, och så visar de granskog. De första träden kom ungefär år 0 och jag kan inte tänka mig att det fanns en skog förrän runt 1 000 år senare. Så det blir liksom 9 000 år fel, minst. Jag undrar om de över huvud taget konsulterat en allmänarkeolog innan de sänt det här, säger Jägerbrand.
I ett mejl ger också en av seriens producenter, Patrick Bratt, Jägerbrand rätt i hans kritik.
”Det stämmer att det inte fanns granar i Sverige då Österödskvinnan levde och det är alltså fel i scenerna med henne där granar syns. Vi har generellt försökt få detaljer och miljöer så korrekta som det går. Men det är inte alltid det är möjligt eller ekonomiskt rimligt. Det stora syftet med scenen var att ge tittaren en känsla för hur hon kan ha rört sig och hur hennes liv såg ut och tyvärr hade vi inte möjlighet att ta oss till en skog utan granar för just den scenen, skriver han.
Den förklaringen ger Jägerbrand dock inte mycket för.
– Det låter som en skrattretande efterhandskonstruktion, säger han.
”Skrattretande efterhandskonstruktion”
Vidare visade serien fel plats för var man faktiskt hittade Österödskvinnans kvarlevor, säger Jägerbrand.
– Men en sån grej kan jag ändå förstå, det handlade om 50–100 meter fel. Men om de hade haft en allt i allo-arkeolog, som gått igenom grävrapporterna, så hade de tydligt kunnat se i artiklarna att skelettet från början hittades i en skalbank och att man sedan lade skelettbitarna hundra meter bort i en hög. 30 år senare fick arkeologerna reda på det här och grävde upp högen.
Den kritiken håller inte producenten Patrick Bratt med om.
”Platsen vi valde är den som pekas ut i Torbjörn Ahlströms och C-G Sjögrens rapport ”Kvinnan från Österöd – ett tidigmesolitiskt skelett”. Där citeras Johan Ahlin som tog hand om benen på 1930-talet, och överlämnade dem till Göteborgs arkeologiska museum. Han träffade upphittaren – Karl Ahl, som gjorde fyndet 1903 och återbegravde skelettet. Det här är Ahlins beskrivning av samtalet:”…så fort skelettet anträffades, nedlades det igen på sin ursprungliga plats och täcktes, meddelade Ahl”. Vi vet att det finns senare utsagor om var den ursprungliga gravplatsen ligger, men Torbjörn Ahlström, professor i historisk osteologi vid Lunds universitet, anser fortfarande att det mest troliga är att Österödskvinnan begravdes på den plats som visades i ”Historien om Sverige”, skriver Patrick Bratt i ett mejl till GP.
Skäggiga bronsåldersmän
En annan detalj som fått Jägerbrand att se rött är ansiktsbehåringen på bronsåldersmännen. Det eftersom man aldrig hittat några fynd som stödjer teorin att män vid den tiden var skäggiga.
– Det finns inga skägg på bronsåldern. Vare sig på hällristningar eller på de kroppar som hittats – de är renrakade.
Utöver det har rakknivar hittats i gravar från den tiden, menar Jägerbrand, vilket även producent Patrick Bratt håller med om. Men mer rätt än så vill han dock inte ge Jägerbrand i just det här.
”Det är sant att man har funnit redskap som har tolkats som rakknivar i ett fåtal gravar från tidsperioden. Om det nu verkligen rör sig om rakverktyg – och inte någon form av offerknivar - så visar det att några män ur den yppersta eliten rakade sig. Det utesluter inte på något sätt att män i övrigt kan ha burit skägg”, skriver Patrick Bratt och hänvisar till att han fått det bekräftat av GU-forskaren Johan Ling och Riksantikvarieämbetets Helena Victor.
Avslutningsvis iscensattes en räd mot Sandby fornborg på Öland under nattetid, när det enligt Jägerbrand troligtvis skedde under middagstid eller morgon.
Där svarar Patrick Bratt:
”Jägerbrand menar att räden mot Sandby borg på Öland i skiftet mellan 400- och 500-talet inte skedde i mörker. Han hänvisar till att de ben efter lamm som grävts fram ur fornborgen visar att massakern skedde på sommaren.” och skriver vidare:
”Helena Victor, en av projektledarna för Sandby borgs-projektet, säger att lammen mycket riktigt slaktats under sommaren, men att det är omöjligt att säga om det skedde i juli eller augusti, och i vilket fall som helst kan det ha varit mörkt när överfallet skedde eftersom det finns mörka timmar även på sommaren. Men det huvudsakliga syftet med scenen är att skildra hur brutaliteten och osäkerheten under den här tiden kan ha sett ut, inte att avgöra om det var mörkt eller ljust”.
På det stora hela anser arkeologen att ”Historien om Sverige” saknat en eller flera allmänexperter. De arkeologer, osteologer eller historiker som kommer till tals har en oerhörd spetskompetens, menar han, men kan ha luckor om det lite mer allmänna och vardagliga för respektive tidsperiod.
– De borde kanske ha anlitat någon som skrivit läroböcker eller undervisat om ämnet, utöver en sån där superexpert. Någon som kan lite av varje.
Professorn: Ganska bra
En som kan lite av varje, och som dessutom är relativt nöjd med serien, är professor emeritus i historia Thomas Lindkvist.
Han är bland annat ledamot av Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur och Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, och har följt såväl seriens första fyra avsnitt som sidoserien ”Historiskt eftersnack” med intresse.
– Man kan man ju givetvis ha en åsikt om att själva bildberättandet blir lite mer åt det exotiska hållet, så att säga. Att man vill framhålla det som är lite annorlunda.
Men bortsett från det lyfter han valet att skildra hur träldomen försvinner och bergsbruket växer fram under medeltiden som positiva exempel. Att Heliga Birgitta tillägnas en stor del av avsnitt 4 är även det bra, sett till att hon enligt Lindkvist måste vara det självklara valet ”om man nu ska välja någon”.
– Men problemet som är med såna här serier är ju att det finns en enorm mängd olika saker som man ska få in. Och det är ju omöjligt att få in allt, utan att det blir väldigt rapsodiskt.
Känner du att delar av serien lite väl tvärsäkert framställts som sanning, sett till att det alltid kan finnas många olika sätt att se på det?
– Ja, man kan säga att det av nödvändighet blir så. Ibland hade några av sakerna kunnat diskuteras och nyanseras mer, men grunddragen i serien är inget som man blir särskilt upprörd över egentligen, säger Thomas Lindkvist och fortsätter.
– Jag tycker att man har lyckats förmedla en ganska bra bild av samhällsutvecklingen i Sverige, och jag tycker att medeltidsdelen var riktigt bra. Man fick fram kyrkans roll, bergsbruket och Heliga Birgitta. Men eftersnacket kan man lika gärna slopa.
LÄS MER:Tittarrekord för ”Historien om Sverige”
LÄS MER:”Historien om Sverige” avsnitt fyra – Dick Harrisons slips stjäl showen
