För en dryg vecka sedan besökte Slavoj Zizek Berlin för att tala om begreppet "dödsdrift" hos psykoanalytikern Jacques Lacan. Hans flackande blick, mekaniska gestik och halsbrytande exempel tycktes denna gång ovanligt väl illustrera tematiken.
Dödsdriften, menade Zizek, ska inte ses som en vilja till buddhistiskt utslocknande. Snarare är det den drift som håller oss kvar i livet, också när all livsvilja är borta. Något obegripligt och övermaga - likt kvantfysikens negativa energi där ingenting borde finnas. Eller med ett exempel från bröderna Grimm: en olydig gosse drabbas av Guds straff i form av dödlig feber och begravs. Men för varje försök att täcka över liket bryter den lilla vita armen fram ur jordhögen. Byborna står skräckslagna. Dödsdriften som överdrift, som det döda i livet och det odöda i döden: något trotsigt, utom oss själva.
Dödsdriftstankarna aktualiseras i umgänget med Ann Jäderlunds nya diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar - hennes elfte bok sedan debuten 1985. Det var länge sedan jag läste dikter med så sammansatt känslofärg, av sorg, förtvivlan, aggressivitet, stor längtan - och trots.
Varje gång jag öppnar boken tycks dikterna som nya. De vrider sig i sig själva. Mening spjärnar mot mening, vänder och trevar sig ut på okänd mark. Dikten tänker och arbetar med alla sina sinnen för att inte falla som stenar.
Mycket pågår, trots att rummet är negativt definierat. Första sviten, som just nu också ingår i ett projekt på Moderna museet, heter "Varför är vi inte i paradiset?" "Inte" är ett vanligt ord här, liksom utan. Liksom intighetens frågor: "Vilka är de döda?", "Varför måste det finnas?", "Dör vi som vi är?"
Det är en tjock bok Jäderlund ger ut. Billig paperback igen, som för att pulvrisera den drottningtron hon ofrivilligt intagit. Men så, ett subtilt guldtryck som biter tillbaka som ett haha - eller tvärtom som association till ett gravstenslikt "tänk på döden".
Fast bokens tema är egentligen inte döden som slut, utan döden så som den kan upplevas - och förmedlas i tvångsbrutna rader eller med en nynnande rytm, välbekant från förr, som skenbart läker.
Det kan handla om döden som gotisk hämndakt, biblisk förlossning eller som uppgående i "mängden". Om en plötslig hjärtdödsrusning: "utåt röda tryckvåg slut", eller om kroppens långsamma döende i varje stund. Eller större, historiskt: om gasdöden, lemlästningen och massgravarna - kontra den insisterande, brunstiga grönskan.
Naturens gång, kanske någon skulle säga. Inte Jäderlund. Hon avnaturaliserar - ser vad som händer "När man i sina tankar vänder sig om. Man förstör sina synsätt." Då börjar kretsloppet hacka av odöd:
Och om de döda försöker döda
varandra en gång
till? Om de skjuter upp
ur den nakna jorden.
För hur många
gånger? Och
alltid i samma
form?
Det är svårt att bryta ut enskilda dikter ur denna löpande undersökning av det negativa. Invävt i den fysiska tematiken finns ett kontinuerligt, filosofiskt spår som kunde kallas existentiellt - fast det blir för vagt. Det handlar så mycket om språk också. Och om längtan att förstå det mest obegripliga: relationen mellan jaget och världen.
Språkfilosofer har alltid fascinerats av hur jaget är en del av det Andra och ändå inte. Några har tagit fasta på språkets och tolkningens potential att smälta samman de oförenliga (hermeneutiken), andra på de ofrånkomliga brotten och skillnaderna (dekonstruktionen). Det fina hos Jäderlund är att perspektiven samexisterar - som i denna sönderhuggna men hela diktkropp:
Allt där är likadant. Man
kan inte bryta sönder den
formen. Av vatten som
suger upp allting. Den
magnetiska trasan. Att behandla
varandra så. Som man önskar
att alla ska behandla varandra.
Nästan i bitar. Mellan det man
befinner sig i.
Kanske är det först via dödsdriften - som kontaktyta med döden i livet - man kan famna relationen mellan jag och värld? Kanske måste man befolka intigheten mellan jag och värld för att finna lugn (om man nu inte har någon Gud)? Kan man rentav bygga något där, av språk? Ett livshjärta som står fram ur det negativa?
Jag tror detta
är en del av Jäderlunds självpåtagna uppgift. I hennes undersökning av intigheten ingår försöket att skriva som en levande död. Skriva som inifrån materien, utom sig men ändå inte. Från en position lik barnets med den vita, trotsande armen.
/&/
Det som inte kan känna
någonting annat. Det som i
sanning nästan inte
är till. Nästan
inte.
Ann Jäderlunds diktsamling tar upp samtalet med Paul Celan och andra stora intighetsdiktare. Allvaret är skakande. Men livshjärtat behöver inte mer marginal än vad dessa dikter ger med sitt: "Nästan / inte".
