Hon kom skyndande utanför kaféfönstret, försvann snabbt åt höger och syntes inte mer, men jag hann ta en bild eftersom jag redan höll mobilen i handen. Jag hade inte glömt den hemma som dagen före. Då kunde jag inte uppdatera mig om USA-valet och pandemin på hela dan och inte heller sms:a alla möjliga jag känner, det var jobbigt men nyttigt säkert att inte bejaka alla spretiga infall.
Jag borde avgifta mig. Kan knappt stå två minuter ens och vänta i en kö utan att titta i mobilen: ja, jag har sett ”The social dilemma” (Netflix). Det är en dokumentär och samtidigt en sorts skräckfilm om framtiden som visst redan är här. Så manipulerar google, facebook, twitter, instagram och allt vad det heter människor att bli (ännu mer) beroende av sociala medier. Algoritmer kan styra politiska val, och få oss att köpa vad som helst och tro att jorden är platt.
Den här dagen syntes himlen grå. Det finns säkert förklaringar till det som jag också kan missuppfatta men som jag accepterar, för jag tror på vetenskapen.
Så jag var lite moloken. Tiderna är bistra och våren långt borta. Tomas Tranströmer sammanfattade läget i sin berömda oneliner: ”December. Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp.”
Dikten heter ”Epilog”. Det var ungefär så jag kände där jag satt vid fönstret, dags att sammanfatta livet på högst en sida – då blixtrade det till av blått. Jag hann se att det var ett blått paraply. Det matchade det milt bruna hörnhuset på andra sidan, det som byggdes då byggherrar hade råd att kosta på utsmyckningar för utsmyckningens egen skull. Den som stannar till där och höjer blicken (från mobilen) kan urskilja mänskliga anleten i sten och även lejon, och längst upp står årtalet antecknat: 1900.
Och eftersom jag den här dagen alltså inte glömt mobilen kunde jag i min ensamhet roa mig med att knappa fram några fakta, till exempel att fasad-ansikten kallas maskaroner. Jag forskade lite om färgen blå också, när en människas ögon nås av ljus med en våglängd kring 470 nanometer ser hon i normalfallet en blå färg, kom jag fram till.
Förklaringen har visst poetiskt skimmer.
Det var det som just hänt, mina ögon nåddes av blått.
Himlens blå färg, läste jag vidare, uppkommer genom att solljus som innehåller alla våglängder sprids i atmosfären. De korta våglängderna sprids mer än de längre och vi ser himlen som blå.
Den här dagen syntes himlen grå. Det finns säkert förklaringar till det som jag också kan missuppfatta men som jag accepterar, för jag tror på vetenskapen.
Blått signalerar hopp? Eller om det är tvärtom. Blått som i blues har starka stråk av vemod och sorg: in the blue moods, feeling blue, och så vidare.
Var och en har sitt eget förhållande till blått, som förstås inte är en enda färg utan många, skiftande från ljus till mörk. Svenska kyrkan, till exempel, skriver på sin hemsida att blått och violett får oss att tänka på botgöring, ånger, vemod och rannsakan. ”Blått är himladrottningen Jungfru Marias färg”, skriver prästerskapet också, eller om det är webbredaktören som formulerat sig så. Möjligen finns hoppet där någonstans inflikat i vecken på Marias blåa mantel?
Mycket blir långsökt när man googlar. Algoritmerna lägger mönster ändå. Även av de spretigaste tankegångar kan de dra slutsatser. Säkrare att leta blått i diktens värld. Tomas Tranströmer igen (dikten ”Midvinter”):
"Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen"
