Det finns böcker och så finns det Böcker. De där som finns kvar i hela ens liv. De som dyker upp vid exakt rätt tidpunkt och fyller kanske oanat behov. Böckerna som beskriver livet, som är liv, som ger nytt liv.
Det är lätt att förstå hur Astragal (ursprungligen publicerad 1965 och 1967 på svenska) kan vara en sådan bok.
Öppningen är smärtsam. Anne har rymt från fängelset, hoppat från sjukavdelningen. I landningen bryter hon fotens språngben, astragalen. Med foten som en bultande, skrikande klump efter sig i mörkret släpar hon sig på armarna till den lilla vägen. Hon må verka liten och späd, men hon är beslutsam och intelligent.
Sarrazin har ett överraskande men samtidigt tydligt fysiskt språk, inte minst när hon beskriver smärta. Nittonåriga Anne själv är en självklar del av det röriga, hårda Parismyllret. Efter rymningen får hon lift med Julien. På hans sätt känner hon genast igen honom som någon som också suttit fängslad. Han är kvinnokarl, charmör och småkriminell mångsysslare. Han vill skydda henne, hon vill skapa ett liv med honom. Motvilligt faller hon – än mer motvilligt fastnar hon. Känslorna håller henne fången, liksom smärtan och den obrukbara foten. Hon kan inte ens kämpa – hon måste bara stå ut.
Julien hittar gömställen åt henne, men hon blir utlämnad åt värdarnas välvilja. Paret dricker ohemula mängder alkohol, älskar, lever i stunden. Sedan försvinner han, för korta eller längre stunder. När Anne äntligen kan stå på egna ben gör hon det. Hon återgår till gamla, självförsörjande vanor: prostitution. Men väntan fortsätter.
Fransk-algeriska Albertine Sarrazin föddes 1937 och levde ett liv minst lika dramatiskt som sin Anne. Av tre romaner skrev hon de första två i fängelse. Hon avled under en njuroperation endast 29 år gammal, vid en punkt då hennes liv äntligen såg ut att förändras. Det skoningslösa slutet, oväntat men ändå inte.
När det begav sig kallades Sarrazin för en kvinnlig Genet. Det svenska förlaget beskriver Astragal som kultbok och en roadmovie genom 60-talets Paris. Astragal har något tidlöst över sig, samtidigt som den på andra sätt lika gärna kunde vara nutida. Paris har förändrats sedan 60-talet, men inte alltid människan. Typerna finns där, alltid och överallt: utnyttjaren, chanstagaren, torsken, den kärlekstörstande …
Sarrazin har ett eget och rikt språk. Rakt på sak men med oväntade metaforer. Det är roligt. Det är på djupt allvar. Oroligt, rastlöst, träffsäkert. Anne har ett rikt inre liv, djupa känslor som inte alltid syns utanpå. Hon balanserar på kanten. Och inte bara mellan vanvett och kärlek. För henne är kärlek vanvett. Det dröjer ett tag för Julien att inse det.
Nyöversättningen är en revansch som också innehåller ett lockbete: Patti Smith. Poeten och musikern har författat ett brinnande, passionerat förord. ”Min Albertine”, som hon skriver: en vägledare, språkligt och andligt. Hur Astragal nådde henne i den perfekta stunden, 1968, när hon var ung och i behov, hur den blev en livskamrat. Hur hon på sjuttiotalet bar med sig den i sliten pocket världen över och när hon mötte sin blivande make. Hur den packades ner i bitterljuva minnen efter hans död 1994. Hur hon plockade fram den för ett par år sedan, tog med den på en Frankriketurné men inte klarade av att öppna den. Så, en natt, läste hon. Och allt blev levande igen.
”En kvinnlig Genet? Hon är sig själv”, skriver Smith. För henne är Astragal en av Böckerna.
Jag nöjer mig med att konstatera att den hellre borde kallas en klassiker – om än bortglömd – än kultbok. Men jag kommer att läsa om den.
ÄMNET
Astragal är en nyöversatt roman av Albertine Sarrazin (1937–1967), fransk-algerisk författare som dog endast 29 år gammal. Sina två första romaner skrev hon i fängelset. Den delvis självbiografiska Astragal utgavs 1965 i Frankrike och kom första gången på svenska 1967.
SKRIBENTEN
Bella Stenberg är kritiker och kulturskribent. Hon medverkar regelbundet i GP Kultur.
