Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Äntligen fick vi se Lalehs mamma ...

Japp. Det var tjejernas gala.
Laleh. Framförallt Laleh. Men Robyn också. Cecilia Frode som tog sitt prisutdelaruppdraget på allvar och hade skrivit en liten begåvad monolog. Men också, ganska otippat, Monica Zetterlund.
Fint med hyllningen till Monica Z:a även om Marit Bergman verkligen inte är gjord för jazzschlager. Och lite konstigt blir det ju att hylla en av den svenska jazzens stora samtidigt som man förvisar jazzpristagarna till umpa-umpa-baracken Tyrol.

Men mycket tjejer alltså. Fast Håkan också. Givetvis. Han tackade bandet. Med all rätt. Det turnerade inte något vassare kollektiv under förra året. Synd att vi inte fick se dem spela. Men Moneybrother var förstås helt fenomenal. Som alltid. Att man kan pressa in så mycket liv i en tv-ruta när man bara har några ynka minuter på sig. Och så Laleh med sitt lilla medley helt utan skyddsnät inför den antagligen svåraste publik man kan skaka fram en helt vanlig tisdag i Stockholm.

Som tv-sändning var Grammisgalan okej men inte mycket mer. Någon verklig nerv ville aldrig infinna sig och några av de bandade inslagen var direkt obegripliga. Eagle Eyes mobilkupp, naturligtvis produktplacerad av galans sponsorer, var ordentligt fadd. Sponsorn Expressen lyckades prångla in sin musikredaktör som prisutdelare.
Men vad hände under alla reklamavbrott? Det såg i alla fall ut att bli ett väldans rusch i trapporna under pauserna. Det är en nätt språngmarsch på ungefär fyrtio sekunder till baren vid Cirkus vackra entré och sedan satt ju Johan Renck och andra med glaset i handen.

Men alla vet i alla fall vad Robyn gjorde när vi andra kollade på ICA-reklam. Hon bytte om. Och visst. Jag är öppen för det mesta i klädväg - men allvarligt talat Robyn den där första grejen du hade på dig. Vad var det? Och är det inte aningen överansträngt att köra tre klädbyten när man inte ens är programledare? Coolare med Laleh. Hon hade samma brallor och samma blus som på P3 Guld.

Maffigt att Laleh blev årets artist. Inte illa av en nykomling. Men så har hon också en fullständigt unik, avväpnande begåvning. Extra kul ändå att Laleh vann just priset som årets producent. Laleh har lärt sig allt från grunden och till skillnad från många andra tjejer inte tillåtit sig att vara för rädd för att ta plats i den traditionellt manliga studioteknikvärlden.

Och äntligen fick vi se Lalehs mamma som hon har pratat om så mycket och tackat så många gånger och som till och med har fått en egen kärlekslåt i den pågående Riksteatern-turnén.
Hon såg väldigt, väldigt stolt ut.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.