Antagligen har de nog alltid funnits i något avseende. Från de gamla lönnkrogarna bland Slottsskogens buskar, via ransoneringstidens fuskande med klippkort till de moderna så kallade Svartklubbarna.
Det vinnande konceptet har i alla fall varit bristen på kontroll. Olagligt, farligt, spännande och… allt som oftast nödvändigt. När suget blir för stort, antingen det då handlar om sug efter umgänge eller sprit, och etablissemangets sanktionerade sprit- och skojmöjligheter stängt för dagen, då går man på svartklubb.
Om krogen stänger klockan ett så går man inte hem klockan ett. Att tro att gatuvåld och ungdomsgäng snällt går och lägger sig om det inte finns legala krogar att tillgå är ju faktiskt så naivt att man närmast blir fnittrig. Få se nu – "om vi stänger de lagliga ställena där folk vill vara då försvinner gängen som drar runt utanför". Snälla nån… Situationen var liknande i slutet på åttiotalet och det var då Svartklubbarna började sin riktiga guldålder.
Vi som var krogsugna efter klockan ett 1989 valde att gömma oss på Utopia, Franska klubben, Teaterkompaniet och D*Note. Vi gömde oss i rivningskåkar, källare och utdömda fabrikslokaler. Vi drack billig öl, hemmagjord snaps och glömde helt bort att spana efter branddörrar, vakter eller behörig personal.
Det var ju inte det vi var ute efter. Vi var ute efter varandras sällskap, så länge vi ville, med så mycket drickbart som vi ville, utan kommunala eller riksdagliga pekpinnar.
.
Svartklubbar vi minns:
Draupner, Pusterviksgatan. En legend. Varje lista över svartklubbar måste börja med Draupner. Att Draupner fortfarande av många koms ihåg som ett legalt, vanligt spelställe vittnar om Draupners legendstatus. Med några taffliga försök till medlemsregister, billig öl och otroligt bra bandbokning lade Draupner, i princip, grunden till svartklubbsfenomenet. Utan Draupner hade många namn på listan aldrig funnits.
Franska klubben, Övre Husargatan och Masthuggstorget. Det roligaste med Franska klubben är antagligen att det faktiskt var fransmän som drev den. Det tråkiga var att inte vem som helst var välkommen och att det fanns något småsnobbigt över dem som sa "vi drar till Franska". Annars var det ett bra ställe med mycket folk och extremt bra musik. Här spelades skivorna av många av dem som sedan blev "riktiga" dj:s. Wow.
Mickes klubb, Första Långgatan. En klassiker. Tillsammans med LPC regerade Mickes gården på Första Långgatan 12. Dans, liveband och massor med folk. Att ingen ramlade ner från de vanskliga loftgångarna är ett under, att ingen av dem som envisades med att klättra ut på taket dog, är ett mirakel.
LPC, Första Långgatan. Såg tillsammans med Mickes till att det alltid var fest på gården. Lite snyggare, bättre belysning och aningen bättre ljudanläggning lockade. Mer funk och mindre indiepop avskräckte. En del i varje fall. LPC kom ofta tvåa i den interna gårdstävlingen.
Dart Vader, Första Långgatan. Och för den som blev nekad inträde både på Mickes och LPC fanns Dart Vader. Ursprungligen en dartklubb som förvandlades till ett loserhak. De portade och alltför fulla samlade ofta kraft för nya försök på markplan.
Gambianska klubben, Hagabadet. För den som inte orkade gå till Första Långgatan fanns alltid Gambianska. I en mörk och mystisk lokal med en ständig doft av ganja kunde man köpa billig folköl av tystlåtna gambianer. Gambianska klubben var aldrig mer än en reservlösning.
Utopia, Mitt emot Masthuggstorget mellan Andréegatan och Masthamnsgatan. Usch. För att komma in i den lilla, rökiga lokalen krävdes transport med en opålitlig varuhiss. Utopia handlade annars mycket om spring i fallfärdiga korridorer och upptäcktsfärder på fel våningar. Herrtoaletten var en upp-och-ner-vänd trafikkon. Ryktet lät gälla att någon föll ner från taket under en nyårsfest, huruvida det är sant eller inte vet nog inte ens den som föll.
Röda rummet, Utopiahuset. Livemusiklokal med underliga och oanvändbara sidorum. En hel del Göteborgsband har genomfört fyllespelningar i den mörka källaren mitt emot Masthuggstorget. Antagligen inför en minst lika berusad publik. Och tröttnade man på att lulla runt i källaren kunde man gå ut och upp ett par meter och knacka på en mystisk ståldörr. Där var det ofta ospecifierad latinofest.
Soul kitchen, Verkstadsgatan. Ett av de stora namnen i Svartklubbsgöteborg. Nästan alltid knökfullt och nästan alltid trevligast i stan. Kaotiska köer, spring i närliggande trapphus och försök att gå fönstervägen var praxis. Ibland kunde springet belönas genom den namnlösa klubben på våningen ovanför Soul kitchen som var nästan lika skoj.
Rocksteady, Verkstadsgatan. Ett simpelt försök att slå mynt av Soul kitchen-gatans popularitet men ett år för sent. Stor lokal, bra dansgolv men nästan aldrig några besökare. Synd på en så bra lokal.
Onsdagsklubben, Landsvägsgatan. Varje onsdag, ibland varannan fanns det billig öl att hämta på gården till numer rivna huset Landsvägsgatan/Haga Östergata. Mycket mer behövdes inte.
Fryken, Packhuskajen. Fryken ligger kvar och är fortfarande både disco och båt. Innerskrovet är helt målat i silver. Då det begav sig kunde man gå på upptäcktsfärd i maskinrummet eller i de museiliknande delarna med lifesize-dockor i sjömanskostymer. Här spelade dessutom band och fulla ungdomar tittade på när de inte hånglade, kräktes eller urinerade på kajen.
D*Note, Kungsgatan. D*Note var en av de sista Svartklubbarna som nådde tokpopulär status. Här köade man i en timme i trapphuset och blev fotograferad. Fotot laminerades och vid nästa besök fick man sitt medlemskort med tillhörande foto som man bara såg berusad och trött ut på. Stor lokal, mycket folk och riktigt bra stämning. Tappade dock både sug och publik efter sommaren 1993.
Teaterkompaniet/Karnevalsföreningen, Haga Östergata. Som med många andra var gränsen mellan legalt och illegalt hårfin. För visst var och är Karnevalsföreningen egentligen en legitim organisation? Men att släppa in hundratals dans- och spritsugna ungdomar i det numer rivna huset med tvåplanslokalen var knappast godkänt. Här infann sig en kärleksfull stämning medan ölet flödade och alla dansade. Ett av de allra bästa ställena.
September, Hagabadet. I dagens Hagabad huserade en gång i tiden ett antal klubbar och fester i det som i dag är simbassängsrummen. September var en klubbmusikinriktad historia med underliga konstnärliga förtecken där man faktiskt kunde klättra ner i bassängerna. Som inte var vattenfyllda.
Rocksyndikatet, Tredje Långatan. Klubb med något oklar koppling till Göta nation. Annars bestod syndikatet av ett stort rum med en bar, en scen ett dansgolv och ett par myssoffor. Något äldre publik än på många andra ställen. I samma hus som Syndikatet huserade även ett antal olika klubbar som Zanzibar, Kulturdepartementet med flera, vilket ledde till rejäl trafik ute på gården.
Stratospheare/Nirvana/Banana boat, Världshuset, Pusterviksgatan. I lokalerna som nu är centrum för U-lands- och fredsforskning låg, förutom Draupner, ett antal svartklubbar som, även om de bytte namn lite då och då, aldrig ändrade det vinnande konceptet. Öl och sena timmar tillsammans med bra musik och liveband, alltså. Storheter som Sonic Walters, Johnny Thunders och Happily ever after hjälpte till exempel till…
Korova milkbar, Första Långgatan. En av föregångarna till Mickes och LPC. Här spelade band medan dåtidens musikmaffia hinkade billig öl utan tanke på grannar eller lagens långa arm.
En, Kyrkogatan. En klubb med bra dansmusik och bra folk. Tyvärr alltför ofta livemusik med tråkiga bluesband vilket drog ner stämningen. Stort plus för stor spegelvägg.
.
Fler ställen vi minns:
Mox, Juice, Amerikaskjulet, Zanzibar, Patricia, Östra liden, Slamdunk, Karelia, Lyckholms bryggerier, Andra Långgatans mattaffär…
.
Fotnot: Artikeln publicerades i GP:s nöjesbilaga Aveny 2001 och är något förkortad här.
