En politiker måste vakta vartenda ord. Runt om finns en fientlig omgivning som utnyttjar alla misstag. Att kunna politik räcker inte längre för att vara politiker, skriver America Vera Zavala.
Politik är ingen snäll bransch. Har man sett House of Cards har man förfärats av paret Underwoods kyliga beräknande lek. Och toppolitikiken är som House of Cards - kanske värre. I en tv-serie får man följa fulspelet, i verkligheten bara ytan.
Och det var verkligen en välpolerad yta som visades upp i Aktuellt samma kväll som vice statsminister och språkröret Åsa Romson avgick. Ytan var Gustav Fridolin och Isabella Lövin, båda föreslagna av Miljöpartiets valberedning att fortsätta/ta över som språkrör för
Miljöpartiet. Fridolin som alldeles nyss mycket ödmjukt på en presskonferens tillsammans med Romson meddelat att båda ställer sina platser till förfogande och Lövin som lika ödmjukt tackat nej ungefär vid samma tidpunkt.
Nu hänvisade båda till valberedningen som om den vore allsmäktig och ingen av dem skulle ha en egen vilja.Vilket spel som föregått denna rockad är ingen som vet utifrån, men både Lövin och Fridolin har uppenbarligen huggit sin partikamrat och kollega i ryggen. Det är inget ovanligt i politiken. Det går bara att vara lojal och sentimental till en viss punkt, sen måste partiet gå vidare.
Men behandlingen av Romson säger något specifikt om vår tid. Vi lever i klickjournalistikens fälla där normen för vad en politiker får göra paradoxalt nog har begränsats samtidigt som medborgarnas frihet har ökat både rättsligt men också moraliskt.
Idag är det socialt accepterat att vara homosexuell och bisexuell och transperson, det är tillåtet att göra abort, det finns många fler och nya familjekonstellationer, och det finns fler kulturer, religioner och traditioner som lever sida vid sida i vårt samhälle. Ändå är den mest åtråvärda politiska figuren - Anders Ygeman.
Idoliseringen av Ygeman är kanske symptomatisk. En politiker med präktig yta, ordnat familjeliv, rejäl handskakning och livserfarenhet utan några excesser får många svenskar att känna sig trygga. Själv får jag lust att somna.
Jakten på synder begångna i det förgångna eller i nutid är på väg att skapa en slags politiker som vi kanske egentligen inte vill ha. Politiker utan livserfarenhet, utan vilja att leva, politiker som alla håller sig inom en norm skapad av en slags inskränkt folklig moral pådriven av media.
Det systematiska borttagandet av muslimer från svensk politik är en sådan. De beter sig inte som folk.
Missförstå mig rätt. Politiker ska utsättas för granskning, ska tåla tuffa frågor men priset för ett politiskt engagemang är väldigt högt.
Åsa Romson har nu betalat det priset. Det har stundtals skapats en medial mobbningsstämning mot Åsa Romson där socialdemokrater med statsminister Löfven i spetsen inte varit sena stämma in oavsett om det handlat om giftig färg på båten eller att kalla attentaten den 11 september för olyckor.
En av alla de gånger som drevet gick och det ropades krav på avgång var efter terrorattacken i Paris, då hon för skrev en tweet och beklagade det inträffade och sen skrev; "De mycket allvarliga händelserna i Paris just nu kan försvåra för klimattoppmötet i december då över 100 regeringschefer planerat delta."
Men senare fick hon rätt.
Bland annat ställdes alla demonstrationer och seminarier in och hela det tryck som klimatrörelsen hade kunnat utgöra fick utebli och planetens absolut viktigaste fråga kom i skymundan. Miljöminister Åsa Romson fick ändå mycket beröm för sina insatser på klimattoppmötet. För hennes kunskap, klokskap och det förtroende hon skapade hos andra länder. Men att kunna politik räcker inte för att vara politiker.
Det är nog svårt att hitta fläckfria politiker. Färgen på båten kan tyckas väldigt mänsklig eller skandalös beroende på betraktaren. Och det har sannerligen varit många grodor som har hoppat ut ur språkrörets mun. Men det är hennes omgivning som har varit snabba att utnyttja det.
När hon med tårar i ögonen stod med statsministerns och presenterade den nya asylöverenskommelsen var i alla fall jag övertygad om att tårarna handlade om hur utmattande det är att förhandla med socialdemokrater. Statsminister Löven har gjort allt för att förnedra Miljöpartiet och reflexen har varit snarare att döma än att fria sin egen vice statsminister.
Det ingår i spelet. Socialdemokraterna vill egentligen inte sitta i koalition med Miljöpartiet, de vill ha egen majoritet. Nu har Åsa Romson för andra gången stått med tårarna i ögonen och tagit avsked. Väldigt tydligt har hon markerat att hon hade velat vara kvar. Hon hade velat fortsätta vara politiker.
