Från Paris till Borås med Bröderna Magnussons

Det har varit ett tufft jobb att välja ut det 40-tal klänningar som nu visas på Textilmuseet. Bröderna Magnussons producerade ett hundratal modeller för varje ny säsong och museet har runt 250 plagg i sina samlingar.

– När vi gått igenom samlingarna har vi fått inblick i vilket stort utbud det var. Arbetet kan aldrig ha stannat av, säger Johannes Daun som är industriantikvarie och en av dem som jobbat med utställningen.

Under 1900-talet utvecklades konfektion, handel med färdigsydda kläder, till en svensk basnäring som sysselsatte tusentals personer, främst kvinnor.

Bröderna Magnussons var kanske inte störst och kändast av de svenska klädföretagen, men var verksamma under långt tid. De klänningar som till sist valts ut speglar hur modet har sett ut och förändrats från 1930-talet till 1970-talet.

Kläderna var inte billiga, utan låg i övre prisspannet för konfektion.

– De såldes på större varuhus som NK och Pub, och hos postorderföretag. Men typkunden var en vanlig butik, berättar Johannes Daun.

Samma direktris

Den äldsta klänningen i utställningen är från 1936 och därefter följer bland annat tyrolermode från 1940-talet, krigstidens ersättningsmaterial cellull, modets helomvändning med Diors New Look, lekfullt 50-talsmode med inspiration från USA, Mary Quant-inspirerat 60-tal och hellångt 1970-tal. Den yngsta klänningen är från 1978.

– Det var samma kvinna, Ylva Segh, som var chefsdesigner, eller direktris, som det hette på den tiden i alla år. Hon styrde processen i flera decennier, berättar Johannes Daun.

Ylva Segh besökte regelbundet couturevisningarna i Paris och tog med sig inspirationen hem till Borås.

Utställningen ger också en inblick i hur designprocessen och sömnaden gick till.

– Det var en typ av designprocess som man sneglar på på nytt i dag, berättar Malena Karlsson som är intendent för textil och utställningar.

– Man sydde på beställning från butikerna och beställde den mängd tyg som behövdes från väverierna. Ville en butik ha tre klänningar så beställde man så många meter tyg och sydde upp tre klänningar.

Många detaljer

Med hjälp av 3D-animering visas hur plaggen är konstruerade och nya toiler har sytts upp för att visa vägen från skiss till färdigt plagg.

Detaljerna får stort utrymme. Många plagg hängde med i flera säsonger, men med variationer på till exempel kragar och fickor. Och mycket syddes för hand.

Här finns exempel på minutiös mönsterpassning, handsydda gallerfickor, raffinerade kragar och skärp. Små saker som blixtlås och plisseringar har fått egna faktarutor vid montrarna. Tanken är att besökarna riktigt ska kunna "nörda ner sig".

– Vi vill leda besökarna mot detaljerna i plaggen. I dag skulle ett plagg med sådana detaljer ses som ateljésytt, säger Textilmuseets intendent Eva Melander.

Sy själv

Över utställningen svävar ett moln av papper, gjort av modedesignern och papperskonstnären Bea Szenfeld. Hon har även gjort bakgrunderna i montrarna – papper som skurits och vikts till mönster inspirerade av tapeter från de olika årtionden som visas.

För den som själv vill försöka återskapa Bröderna Magnussons plagg har museet låtit mäta upp 13 plagg och kommer att släppa mönstren till dem. Först ut är "Pop-Around"-klänningen från 1953, ett mångsidigt plagg som enligt beskrivningen kunde användas som "klänning, morgonrock, strand- och hemmaplagg".

Förutom kläder visas också skisser, modefoton och tidningsurklipp tillsammans med personliga berättelser om Bröderna Magnussons.

Inför utställningen gjorde museet ett upprop till allmänheten där man sökte foton, plagg och minnen. Gensvaret var stort, säger Johannes Daun.

– Vi fick in ett 50-tal klänningar och foton. Släktingar till bröderna Magnusson hörde av sig, gamla säljare och mannekänger. Det visar vilket stort intresse det finns för detta som kulturarv.

Rättad: I en tidigare version av artikeln fick Johannes Daun fel förnamn.