Filmrecension: Stiligt om den första kossan

I likhet med Reichardts "Meek's cutoff" (2010) utspelas historien i Oregon under mitten av 1800-talet. I båda filmerna avromantiseras "vilda västern"-tiden totalt. Det är skitigt, fuktigt, infektionsvänligt och ont om mat. Mer eller mindre konstant berusade karlar som inte bangar ett slagsmål i lervälling finns det däremot gott om.

Cookie (John Magaro) är anlitad som kock av några stökiga pälsjägare. När han en kväll letar föda i skogen hittar han en naken, trött och uthungrad kines i en buske. Det visar sig vara King-Lu (Orion Lee) som har blivit jagad av några ryssar (det är en lång historia) och blivit av med det lilla han hade.

Den milde Cookie räddar livet på King-Lu och det blir början på en underbar vänskap. King-Lu, som har sett världen, blir taggad av möjligheterna i nybyggarlägret. Allt är nytt, tajmningen är för en gångs skull perfekt, säger han och låter som vilken nutida tech-entreprenör som helst. När den första, importerade kossan dyker upp i trakten föds en listig plan.

Kelly Reichardt berättar mycket stiligt en fin och rörande story om de två vännerna. Lite i skymundan, men aldrig ur fokus, skildras också hur den gryende kapitalismen sammanfaller med plundring av naturresurserna.

Roffarmentaliteten präglar allt, även våra hjältar mjölkar så att säga kossan till sista droppen. I marginalerna rör sig urbefolkningen, som en vemodig påminnelse om hur livet på platsen en gång fördes.

Om den här filmen hade varit en text hade den börjat i en epilog för att sedan starta om i en bisats. Sedan skulle texten snirkla sig fram genom olika parenteser, som skulle lämna mycket åt läsaren att fantisera fritt kring. De dramatiska kurvorna skulle ha en minimalistisk stil och här och där skulle nog en naturlyrisk haiku ha slängts in.

Det hade kanske varit läsvärt (och filmen baseras på en roman av Jonathan Raymond , som kanske, kanske inte är uppbyggd på det sättet) men Kelly Reichardt ser till att med foto, ljud och lågmält skådespel krama ur så mycket filmiskt berättande ur historien att man blir tacksam över att "First cow" är just en film – och i slutändan blir upplevelsen mycket givande.

Miranda Sigander/TT