Kaj alltså? Efter en norsk tvillingduo skickar svenska folket nu en finsk humortrio till Eurovision. Det är nästan lite svårt att ta in och riktigt greppa. Eller för att snacka så alla förstår: Perkele!
Här på Nationalarenan i Solna, ’the stadium formerly known as Friends’, såg jag Måns Zelmerlöw köra över hela startfältet med ”Heroes” och Loreen frälsa folket med ”Tattoo”. Men jag har aldrig upplevt att ett bidrag som ”Bara bada bastu” välter publiken på det sätt som Kaj lyckades med i kväll. Jösses!
Redan på fredagens genrep gick 30 000 personer helt loss i arenan och ylade i kapp med den finska bastudunken. Kameramannen dansade, barnen tjöt och på raden framför mig satt den stora kvällstidningens barske Mellokrönikör fånigt leende och klappade med i den österbottniska refrängen:
”Vi ska bada bastu bastu, ångan opp och släpp all stress idag.
Bastubröder är ju vi som glöder, hundra grader nåja.
Bara bada bastu bastu, heittää på så sveittin bara yr
Oh oh, oh oh, oh oh, bada bastu jåå.”
Nej, det är inte Edith Södergran direkt. Inte ens Ingela Pling. Det är … något annat. Och något annat är just vad doktorn ordinerat.
Nu får Europa se att svenskar även kan vara lite lösa och ta livet med en klackspark.
För inte sedan Lasse Holm och Monica Törnell brötade loss i ”E’ de’ det här du kallar kärlek” för snart 40 år sedan har ett så plojigt bidrag som ”Bara bada bastu” vunnit Melodifestivalen (Robin Bengtssons rullbandsvinnare från 2017 räknas inte då den var oavsiktligt komisk).
Tvärt om har Sverige i ett par decennier envisats med att rösta fram strama, seriösa och välproducerade poplåtar som Europas jurygrupper har svalt med hull och hår, men som kontinentens tv-publik inte alltid uppskattat. Det har resulterat i en imponerade rad av höga placeringar, absolut, men visst är det på tiden med ett svenskt bidrag som inte tar sig själv på så förtvivlat stort allvar.
Med tanke på Loreens militära uppladdning och Marcus & Martinus minutiösa koreografi känns Kajs flaxiga dans och loja armrörelser både välkomna och rätt befriande.
Nu får Europa se att svenskar även kan vara lite lösa och ta livet med en klackspark. Eller, ja, för att visa detta skickar vi tre finländare till Basel, alltså de enda européer mer stiffa än oss själva. Men ändå, ni fattar … vilken grej.
Så grattis Kaj – ni kommer att göra välförtjänt succé i Basel – men vi måste väl beröra elefanten i rummet innan vi stänger Mellofönstret för i år.
Då har vi inte ens berört hur lasern lyfte bidraget i finalen och hur löjligt catchy den här jävla låten är. Enligt Kaj själva har den till och med nått ut på landsbygden i Indien, av alla ställen. Jag vet inte om det stämmer men det skulle inte förvåna mig. Till skillnad från Finlands halvporriga skrevrock och de övriga tramsbidragen i årets Eurovision, here’s looking at you Estland och Australien, så blir man ju glad av ”Bara bada bastu”, inte trött och provocerad.
Så grattis Kaj – ni kommer att göra välförtjänt succé i Basel – men vi måste väl beröra elefanten i rummet innan vi stänger Mellofönstret för i år. Elefanten being Måns Zelmerlöw.
För det var ju inte så här det skulle gå för honom. Inte så här hans comeback på den stora scenen skulle sluta, snopet omsprungen av en finsk humortropp. Men så blev det. Och som någon av de stora tänkarna sade – ”shit happens”.
Måns Zelmerlöw är en Eurovisionchampion. Han är ett superproffs. En tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna som garanterat är besviken just nu. Kanske så frustrerad att han måste andas i en påse. Det skilde ju bara sju poäng till slut. Det är målfoto i den här tävlingen. Och nu behöver vi inte låtsas att den handlar om musik längre. Underbart, det också.
Men vet du, Måns, det är bara att bryta ihop och komma igen. Kör nu din femte säsong med ”Masked singer” och spela lite padel. Sedan är du välkommen tillbaka till Melodifestivalen. Du behöver inte vänta i tio år.
