Högkultur som subkultur? Via det senaste numret av Essä har ett 19 år gammalt anförande med den titeln fått ny aktualitet. Det hölls av Horace Engdahl som inledning till ett seminarium. I det frågar han om konsten har förlorat sina anspråk på allmängiltighet, om vi numera befinner oss i ett platt kulturlandskap där allting anses vara lika bra. Tidskriften återpublicerar anförandet och låter åtta skribenter reflektera kring det.
Engdahl ger inget definitivt svar. Tvärtom ifrågasätter han de egna resonemangen genom att påpeka att man tänkte på liknande sätt under 1930-talet och 1970-talet: ”Pessimistiska kulturfilosofer har blivit ett stående inslag i det europeiska kulturlivet.” Och visst går de att hitta även 2025, bland annat här hemma i min lägenhet.
Därför är det befriande att läsa Maxim Grigorievs bidrag till numret, essän ”Kultur utan konstverk”. Grigoriev underkänner frågeställningen om högkultur och lågkultur som sådan och menar att redan den är en eftergift till en konstsyn som vill upplösa skillnaden mellan bra och dåligt, eftersom den placerar definitionen av vad som är bra och dåligt utanför verket självt.
De dåliga konstverken är grova. Hos dem finns inget att fördjupa sig i
Enligt Grigoriev konstrueras föreställningen om en högkultur per automatik inom populärkulturen. Frågan om kvalitet kan däremot bara besvaras genom ingående studier av hur ett verk är gjort, och att ett verk lånar sig till sådana studier bevisar dess kvalitet. De dåliga konstverken är grova. Hos dem finns inget att fördjupa sig i.
Anförandet och Grigorievs svar på det för mig att tänka på Gilles Deleuze och Félix Guattaris bok ”Kafka – För en mindre litteratur” (1975), där de två fransmännen pekar på fördelarna med att skriva inom en mindre litteratur. Med det åsyftas inte en litteratur som skrivs på ett litet språk, utan av en minoritet inom ett större språk.
Med tyskan man talade i Prag under Kafkas levnad som exempel visar Deleuze och Guattari hur det trängre utrymmet, tvärtemot vad man tänker spontant, förmår ladda en text med mening. Det utarmade språket kan bejakas. Dess luftighet möjliggör en större intensitet.
Dessutom blir även de enskilda angelägenheterna politiskt laddade i en mindre litteratur, eftersom den historia som utspelar sig genom dem skiljer sig från de enskilda angelägenheterna i den dominerande kulturen. Av samma skäl blir skrivandet en sorts motståndshandling i sig.
Sedan några år tillbaka tycker jag mig nämligen finna graverande språkfel överallt
Kanske kan man säga att det är situationen för den svenska litteraturen i dag, även om ett sådant resonemang kräver att man placerar den större litteraturen i historien i stället för i nuet. Sedan några år tillbaka tycker jag mig nämligen finna graverande språkfel överallt: i tidningarna, i politikers tal, hos människor på gatan, i mina egna texter.
Det är såklart olustigt. Samtidigt är litteraturen som mest intressant när den på olika sätt använder sig av denna skeva svenska som har blivit till norm. Sämre fungerar det idiom som under ett eller par decennier varit vanligt i svensk litteratur: en överdrivet vacker, aktivt skönhetssökande, skimrande prosa.
Jag har länge tänkt att det kommer sig av att ett sådant uttryck är förljuget i förhållande till verkligheten. Men förmodligen är det rimligare att tänka att det är förljuget i förhållande till den svenska som talas i dag, när högkulturen har eller inte har blivit en subkultur.
”Endast det lilla och det underordnade är stort och revolutionärt. Hata all mästerlig litteratur”, skriver Deleuze och Guattari. Det är bara genom att inta en undanskymd position, genom att skriva med och om det ringaktade, syssla med det till synes obetydliga, som man kan vara någorlunda fri. Då blir högkultur och lågkultur något som de andra kan ägna sig åt.
