Amerikanske regissören David Lynch anses vara en av vår tids främsta filmskapare. Förutom den legendariska tv-serien ”Twin peaks” (1990-1991), som fick en fortsättning 2017, ligger han bakom hyllade filmer som ”Eraserhead”, ”Blue velvet”, ”Wild at heart”, och ”Mullholand drive”.
Nyligen berättade 78-åringen att han är svårt sjuk i den kroniska och obotliga lungsjukdomen KOL. Vävnaden i hans lungor bryts långsamt ner och syreupptagningsförmågan försämras för varje dag. Nu behöver han extra syretillförsel för att kunna gå ens de kortaste sträckor. Sjukdomen förhindrar honom effektivt från att vara på plats och leda en filminspelning. Ett väldigt sorgligt besked för alla oss som följt och beundrat hans konstnärskap genom åren.
Sin första cigarett tände han redan som åttaåring. Sjuttio år senare har han fimpat för gott – även om det satt långt inne.
Att rökning är skadligt för hälsan, är ingen nyhet. Inte heller för David Lynch.
Numera vill han varna andra rökare – som riskerar att gå samma öde till mötes som han själv. Det han talar om är dock rökning i verkligheten – inte på film och i tv-serier.
För vad vore väl ”Twin peaks” utan den oroligt kedjerökande mamman Sarah Palmer? ”Trainspotting” utan alla sina pyrande fimpar eller ”Mad men” utan reklambyråns tillsynes aldrig sinande cigarettpaket?
Att, om du så önskar, få skriva in rökande rollfigurer i din berättelse är – och borde få vara – upp till varje manusförfattare, som en del av den konstnärliga friheten.
Det tycker dock inte Sverigedemokraterna – som vill införa rökförbud på film och tv. I alla fall för de filmer och serier som är delfinansierade och/eller samproducerade av det regionägda bolaget Film i Väst.
På regionfullmäktige 22 oktober lyfte Lennart Jonsson (SD) frågan, efter att ha retat sig på en rökscen i Sarah Gyllenstiernas debutfilm ”Jakt”. Han kom också med förslaget att förse berättelser på film och tv där rökning ändå förekommer med ”en varningstext” inför varje rökscen.
”Man kan göra bra, kvalitativ film – utan rökning” slog Sverigedemokraten fast och pekade specifikt på filmen ”Alien” och tv-serien ”Dallas”.
För folkhälsans skull borde Film i Väst agera mot rökning i film och tv-serier, menade han. Bolaget borde se det som sin uppgift att inte medverka till att unga – via rökning – ”ramlar in i” tyngre missbruk.
Michael Melby (S), ordförande för Film i Väst, svarade med att tålmodigt förklara att bolaget gör en kvalitativ bedömning av de filmer och serier som söker finansiering hos dem. De tittar på en rad parametrar: från målgrupp till angelägenhet och relevans i berättandet. ”Vi bedömer inte projekt på detaljnivå utan låter filmskaparna arbeta med projekten i lugn och ro” slog han fast liksom att ”När vi väl fattat vårt beslut – att då ha synpunkter på detaljer i berättandet – oavsett vad det kan vara – är inte något vi gör i vår roll som samproducent.”
Han poängterar att rökning förvisso är ”ett gissel” och att forskning visar att det kan vara inkörsporten till andra droger. Samtidigt är han tydlig med att Film i Väst som bolag inte bör lägga sig i och detaljstyra det konstnärliga berättandet i film och tv-serier.
Skulle bolaget börja reglera rökning av presumtivt skadlig art i film- och tv-serie-utbudet ”så är det väl lika illa med alkohol, övriga droger, sex, snabba bilar och våld” resonerar han. Lennart Jonsson (SD) svarar att ”det finns mycket som vi borde styra, men jag tänker att vi kanske kan börja med ett område som det inte finns någon som helst nytta med? Så kanske man åtminstone kan få bort det på något vis”.
Ett solklart exempel på oförblommerad politisk vilja att censurera den konstnärliga friheten.
Hur skulle en dokumentär om den lungsjuke filmregissören David Lynch och hans liv se ut – om den inte innehöll en enda cigarett? Den vore helt poänglös – därtill rent historieförvanskande.
Regionalägda Film i väst värnar om ”att ge filmskaparen den frihet som behövs för att genomföra projektet på bästa sätt” menar ordföranden Michael Melby.
I sin slutreplik passar han på att poängtera: ”Det här med en armlängds avstånd ... jag tror att det ska finnas, väldigt tydligt, även i det här”.
Det är bedrövligt att en sådan påminnelse ska vara nödvändig.
