Hela den här texten skulle kunna vara ett litet, innerligt kärleksbrev till biblioteket TioTretton. Jag ska bärga mig. Men jag måste få berätta att biblioteket fortfarande ligger högst upp i Kulturhuset i Stockholm, och är som namnet antyder till för barn mellan tio och tretton.
Portarna slog upp året jag fyllde tolv. Jag och ett par kompisar tillbringade de flesta fredagseftermiddagarna där, tills vi blev för gamla och förpassades bakom den uppritade vuxengränsen.
Jag läste mycket som jag nu glömt bort. Bibliotekarierna minns jag däremot tydligt. Tillsammans med dem bakade vi, satte upp teaterföreställningar, hade bokklubb. Till stor del har jag dem, och tjejerna jag hängde med då, att tacka för läslusten.
Sedan dess har biblioteken alltid varit självklara inslag i min vardag. De har legat i olika städer, sett helt olika ut och tjänat olika syften i olika åldrar. Det är fint att tänka på dem som grundvalar i livet. Tillsammans har de format mitt läsliv.
Det handlar ju inte bara om att väcka läslusten, utan om att upprätthålla den
I dagarna har larmet om läskris gått på nytt, efter ett oroväckande reportage i Sydsvenskan. Unga, högpresterande universitetsstudenter i Skåne har allvarliga skriv- och lässvårigheter, visar det sig. Lärarna på prestigeutbildningar vittnar om att studenter har svårt att ta sig igenom skönlitteratur och kursböcker, läsa instruktioner eller skriva längre texter.
En bekant domedagskänsla sänker sig. Snart består Sverige av ”fullkomliga idioter”, skriver Expressens kulturchef Victor Malm, eller ”funktionella analfabeter” som Liberalernas partiledare Johan Pehrson uttrycker det i Sydsvenskan. Vad ska vi ta oss till?
Regeringens satsning på barn och ungas läsning centreras framförallt till skolan. Bemannade skolbibliotek för alla, mindre skärmar, fler läroböcker, läslistor och kulturkanon. Men räcker det? Är det inte minst lika viktigt att stärka de läsfrämjande platser som finns utanför skolan, det vill säga folkbiblioteken? Det tror jag.
Det handlar ju inte bara om att väcka läslusten, utan om att upprätthålla den. Det är vad biblioteken är till för. Får man som jag fick en nära relation till biblioteket som plats redan som liten, varar både den och läslusten ofta livet ut. När jag var liten älskade jag biblioteket eftersom allt kändes öppet och möjligt, men att ingenting krävdes av en.
Barns läsförmåga förbättras av att de läser mycket, och barn med god läsförmåga läser i sin tur mer
Att det var en plats där läsning präglades av lust och nyfikenhet, inte tvång och prestation. Det är fortfarande samma fristad. Det kan såklart finnas utrymme för nöjesläsningen i skolan – men var är det så lustfyllt, så präglat av en ren upptäckarglädje som på folkbiblioteket?
Forskning har visat att den fria läsningen, alltså den som sker av egen vilja och intresse, är viktig både för att bli bra på att läsa och skriva, och för att vilja läsa ofta. Barns läsförmåga förbättras av att de läser mycket, och barn med god läsförmåga läser i sin tur mer.
Forskning har också visat att den sociala interaktionen kring läsningen är viktig, att man kan låna, dela och läsa tillsammans – och att man har jämnåriga läsförebilder. Också här utgör folkbiblioteken en viktig antites till en idé som cementeras allt mer – den om litteraturläsning som ytterst en ensam verksamhet och ett särintresse. På biblioteket betonas den gemensamma, sociala dimensionen av läsningen, genom bokcirklar, författarbesök, shared reading, och så vidare.
I läspanikens tidevarv känns det därför motsägelsefullt att regeringen ger allt mindre pengar till folkbibliotekens verksamhet, vars raison d’être är läsfrämjandet. Alla barn i Sverige borde istället få ett TioTretton.
Läs mer i GP Kultur:
