Året var 2017. ”Fidget spinner”, ”blorange” och ”döstäda” hade tagit sig in på nyordslistan. Vilket var tur för jag satt och döstädade mina Spotifylistor. Jag hade just inga särskilda dödsutsikter men tänkte att man vet aldrig och om olyckan skulle vara framme ville jag lämna en riktigt aktningsvärd lyssningsprofil.
Så där satt jag, förmodligen en tisdag, alldeles tårögd när jag tänkte på min begravning. De sörjande skulle äta respektfullt smaklösa minipajer och säga, åh vi underskattade henne, hon lyssnade bara på en DJ utan knäskålar som taktmixat ljudet av Meryl Streeps varma hår med flämtande våffeljärn, inte en sekund på ”Wicked”, ge henne Illis quorum.
Men bland alla DJ:s utan knäskålar fick jag ett förslag som sprängde målsnöret och högg rakt i alla akilleshälar. Det var hypnotiskt på exakt det här sättet: skogsälva som sjunger om att vara lite slampig ur en trägarderob i ett sandstenshus. Hon visksjunger nära ditt öra, så du är också instängd i den där trägarderoben och du tycker om det. Och du är samtidigt liksom i en skog?
Men det blev aldrig mer än ett enda misslyckat tv-gig som inte ledde till något. Inget album, så länge hon levde
Och detta: en artist som dog okänd. Om hon nu dog. Fan vad man älskar de som slog igenom efter sin död. Såna som åt fimpar för att ha råd med någon liten flöjt och sen gick hädan i blyförgiftning. Grejen med den här artisten var att man inte visste om hon levde eller var död. Och, här får jag backtracka – hon hade inte heller slagit igenom, ens efter sin död.
Artisten hette Connie Converse och visade sig ha en mycket märklig berättelse. Hon kom till världen 1924 och växte upp i ett baptisthem, alltså den sortens kristna som verkligen inte gillar sex och alkohol men VERKLIGEN gillar otympligt vadlånga jeanskjolar.
Under 1950-talet flyttade hon till New York med ambitionen att satsa på musiken och förverkliga sina konstnärliga drömmar. Men det blev aldrig mer än ett enda misslyckat tv-gig som inte ledde till något. Inget album, så länge hon levde. Hon spelade in låtar hemma på en Crestwood 404, googla den gärna om du gillar bilder på stora lådor med massa knappar och pilar. 50 år gammal försvann hon spårlöst, ingen vet vad som hände sen. Om hon lever i dag är hon 101.
BBC lyfter att Connie Converse skrev en folkopera med kusligt förebådande rader
Heminspelningarna upptäcktes 2009 och gavs ut som albumet ”How sad how lovely” på ett pyttelitet bolag. Av världspressen hyllades hon då som pionjär, en singer-songwriter före sin tid. En Vashti Bunyan men 10 år tidigare.
Men det blev inget postumt genombrott då heller. I stället har hon fått vänta på den mest otillfredsställande belöning: ett gradvis postumt erkännande. Med streamingtjänsternas framväxt började det bubbla kring Connie Converse igen runt 2017, det var här jag snubblade över hennes namn.
Intill utmattning jämförs hon med Bob Dylan, men det är en jämförelse som mest säger något om vår brist på andra referenspunkter. För mig för hon tankarna till ett slags renässanstrubadur med luta och som är olyckligt kär i Anne Boleyn (särskilt i låten ”Empty pocket waltz”).
Nu när ”How sad how lovely” återutges på vinyl utropar BBC henne till ett folkmusikgeni.
Artisten Frankie Cosmos som intervjuas placerar henne i gränslandet mellan folk, metal och math rock. Hela tiden med en känsla av att hon redan då skrev från en plats som inte riktigt hörde till sin tid.
BBC lyfter att Connie Converse skrev en folkopera med kusligt förebådande rader: “Never had a husband, never had a son / Dead at the age of 51.”
En tonsatt döstädning, om man så vill.
