De som vill behålla sin soliga bild av den norsk-brittiske författaren Roald Dahl ska inte läsa Mark Rosenblatts pjäs ”Giant”. (Som under lördagen spelade sin sista föreställning på Royal Court i London.)
Det är gissningsvis en rätt stor grupp. De senaste åren har inte minst musikaluppsättningarna av Dahls mest kända böcker varit ett vanligt inslag på scenerna världen över.
Som ”Charlie och chokladfabriken” – som just nu spelas för fulla hus här på Göteborgsoperan. Och så sent som i våras drog ”Matilda” en masspublik till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Båda färgsprakande och roliga föreställningar där solidariteten oförtrutet ligger hos det utsatta barnet i mötet med en mörk, absurd och ofta obegriplig omvärld.
”Giant” är dock en pjäs om författaren och privatpersonen Roald Dahl. Den skulle i hög grad kunna betecknas som psykologisk studie av glappet mellan människa och persona. Inte minst när det gäller det karaktärsdrag som med tiden hamnat i skuggan av hans groteska, roliga och oemotståndliga böcker.
Hans öppna antisemitism.
Bland annat genom att beskriva judar som en ”folkras” som gått från att vara ”beklagansvärda offer till barbariska mördare”
Den är förvisso ingen nyhet. Det har refererats till både den och andra mindre sympatiska sidor av hans författarskap i flera decennier. Senast förra året ville Dahls förlag att gå in och skriva om vissa partier i hans böcker – men var tvungna att backa, efter en häftig debatt.
Men även om Dahls efterlevande har bett om ursäkt för hans antisemitiska uttalanden är det som om den på ett djupare plan aldrig riktigt har fått fäste i bilden av honom. Själv hade jag till exempel inte insett dess själva vidd, förrän ”Giant” fick mig att kolla upp källorna och de mycket grova uttalanden som pjäsen hänvisar till.
Till det yttre är ”Giant” en rätt traditionell pjästext som kretsar kring ett påhittat möte mellan Dahl, hans judiska förläggare och en kvinnlig representant för det förlag som ger ut böckerna i USA.
Året är 1983, barnrysaren ”Häxorna” ska snart skickas till tryck och förläggarna har kallat till krismöte hemma hos Dahl. I en recension för tidskriften Literary review har författaren just kritiserat Israels invasion av Libanon – och det i ytterst problematiska ordalag. Han har bland annat beskrivit judar som en ”folkras” som gått från att vara ”beklagansvärda offer till barbariska mördare”. Och att läget i Mellanöstern är som om älskvärda föreståndare på ett barnhem plötsligt börjat slå ihjäl de värnlösa ungarna.
Nu bekymrar sig förlagen för att citaten – som för övrigt är helt autentiska, det är alla referenser till Dahls antisemitiska uttalanden i pjäsen – ska spilla över på lanseringen av boken. Också ”Häxorna” skulle lätt kunna tolkas som ett uttryck för antisemitisk mytbildning: en inflytelserik konspiration mitt ibland oss, den ondskefulla folkgruppen som verkar i det fördolda.
Pjäsens Roald Dahl vägrar dock att be om ursäkt. Han står för allt han har skrivit och sagt – och hänvisar till sin solidaritet med Palestina och Libanon.
Hon försöker konfrontera honom, men har samtidigt inte mycket att sätta emot – Dahls position är helt enkelt tyngre
Det intressanta med ”Giant” är att den länge förhåller sig ambivalent till Dahl. Precis som den norske regissören Erik Poppe gjorde med titelfiguren i sin nyligen bioaktuella film ”Quisling” strävar Rosenblatt snarare efter att hitta människan i Dahl. Idealismen ter sig därför till en början helt äkta, medan rasismen snarare framställs som uttryck för en effektsökande, gubbigt generaliserande och narcissistisk personlighet.
I stället är det Roald Dahls omgivning – och hur de försöker navigera i situationen – som utgör pjäsens verkliga motor. Dahls judiske förläggare och gode vän, Förintelseöverlevaren Tom Maschler, klamrar sig till exempel fast vid yttrandefriheten, litteraturen och Dahls rätt att vara en rabulist.
Den amerikanska förlagsrepresentanten Jessie, också hon judinna, väljer en annan strategi. Hon försöker konfrontera honom, men har samtidigt inte mycket att sätta emot – Dahls position är helt enkelt tyngre.
I stället finner sig de båda liksom medberoende av Roald Dahls dominanta och karismatiska natur – och inte minst hans böcker, som ju även utgör deras inkomst.
Men så kommer den eleganta vändningen mot slutet. På samma överrumplande, men självklara, sätt som i filmen ”The usual suspects”, med sin Keyzer Söze, visar det sig att sanningen hela tiden funnits framför nosen på oss.
Ibland kan det nämligen bara vara så enkelt att människor säger vad de menar
Den polemiske, men dittills i grunden omsorgsfulle, Roald Dahl går äntligen med på att göra en intervju med tidskriften New Statesman för att förtydliga sig. Men i stället för att ta tillbaka sina tidigare uttalanden lägger han ut texten ytterligare om judar.
Och uttrycker sig i så vedervärdiga ordalag och så överlagt att ingen tvekan längre återstår. Det Roald Dahl sagt under pjäsens gång har aldrig varit några missförstånd, det var exakt såhär han hela tiden kände. Det är alla andra som har intalat sig och låtsats att det rörde sig om någonting relativt harmlöst.
Vilket också förvandlar ”Giant” till långt mer än en fördjupning i ett enskilt fall, och till en parabel, ett lärostycke, med bäring långt in i vår egen tid. Ibland kan det nämligen bara vara så enkelt att människor säger vad de menar. Och att ingen då är behjälpt av att ständigt tolkas eller nyanseras utifrån välvilliga modeller som frustration, rättmätig vrede eller tystnadskulturer.
Emellanåt, när jag blickar ut över offentligheten i dag, över vad offentligheten varit de senaste femton åren, vad den har blivit, tänker jag att vi kanske inte, som så många undersökningar visar, endast blivit allt sämre på att läsa.
Vi kan även ha blivit sämre på att lyssna till vad folk numera faktiskt säger öppet.
Läs mer i GP Kultur:
