De två briljanterna i svensk indie spelar ju tillsammans i supergruppen Amason som Amanda frontat sedan 2013. Mer överraskande är att tre stycken i kvartetten bakom sångerskan går under namnet Petter (!). Hon måste ha sökt med lykta för att få till ett sådant tema.
Amanda Bergman själv, klädd i pälsväst, kåbojhatt, guldblus och solglasögon, ser förstås ut som om hon kommit direkt från statistuttagningen till Almost famous, detta medan Höjdens grässluttning ner mot scenen får spelplatsen att likna något alldeles eget; en liten skiva 70-tal i Slottsskogen, eller ett Woodstock i superminiatyr. Knävelen vilken stämning!
Någon direkt scenshow är det dock inte tal om, och den som sett Bergman live förut hade väl inte väntat sig det heller. Hon sparkar mest litet grand, dansar vågigt på stället, tar av sig solbrillorna med en svepande armrörelse. De extremt stillsamma Questions och Golden från Bergmans debutalbum Docks vaggar in oss i konserten, och sedan blir det fortsatt saktmodigt fram till fjärde biten Taxis, där tempot varsamt ökar med 0,3 volymprocent, inte ett uns mer.
Faktiskt blir det lite tråkigt, Amanda Bergmans coolhet och den tidlösa rösten till trots. Först i slutetappen händer någonting som bryter stiltjen; en laddad Flickering Lights tillför den saknade energin, och följs av bästa sololåten Falcons med Amanda på piano och Petter Winnström på sorgsen trumpet. Och som avskedsnummer kallas inga mindre än systrarna Johanna och Klara Söderberg, alias First aid kit, upp på scenen som överraskningsgäster, tillsammans med Amanda Bergmans syster Ida Bergman och Kristian Matsson, eller Tallest man on Earth som han väl är mer känd som. Vilket drömlag! Och de kompletterar varandra så fint på Fleet foxes-covern Montezuma att jag genast börjar dagdrömma om Amanda Bergman i ytterligare en supergrupp.
Tänk om det skulle hända?
