Jag hade hört talas om Det vita bläcket långt innan jag för första gången höll den i min hand. På diverse skärmar om natten, på spårvagnen, i tvättstugan eller vid bardisken ett par hundra meter ner på gatan där jag bor hade korta segment av boken fladdrat förbi under #detvitabläcket. Jag blev nyfiken. Kanske var det kontrasten mellan poesi och Instagram. Att scrolla snabbt i ett flöde och möta en noga utvald och avfotograferad sida ur en bok.
Anna-Karin Hellqvist säger att hon älskar internet. Det är tiden vi lever i, förklarar hon. En medveten strategi, en möjlighet att sprida en bok man själv gett ut.
–Jag har utnyttjat till fullo att det går att göra såhär i dag. För tio år sedan hade det varit omöjligt.
I början av 2000-talet växte en ny digital värld fram i takt med bättre internetuppkoppling. Bloggar förändrade i mångt och mycket hur unga människor både läste och skrev. I den världen skapade Anna-Karin Hellqvists bloggen Knivtid, som hade en ”hyfsat stor och väldigt trofast skara läsare”. I dag tror hon att läsarna har ett finger med i spelet i marknadsföringen av Det vita bläcket på sociala medier.
–Jag kan ju bara gå till mig själv: om jag ser eller läser något jag tycker är bra så fotar jag av det och vill sprida eller visa upp det. Det är att ta in sin vardag och jag tycker att det är rätt fantastiskt att det fungerar, säger hon.
Anna-Karin Hellqvist har skrivit i 20 år. ”Jättemycket och alltid”. Bloggen blev en dagbok att ventilera i, men också ett verktyg för att utveckla sitt skrivande.
–Att skriva är bara ett behov jag har. Jag vet själv inte varför jag valde att lägga ut mina texter på en blogg, men mina läsare blev en bekräftelse på att mina texter kunde betyda något för andra. Det ökade min självkänsla och fick mig att inse att det jag skrev kanske faktiskt är värt att läsa.
Men det började inte med bloggen. Hennes debutbok, Den oslutbara cirkeln, skrevs och gavs ut när hon var nitton år.
–Det är något speciellt med att hålla sin egen bok i handen. Jag ser den som en vacker plats att vara på och återvända till, för så använder jag själv böcker. När berättelsen som blev Det vita bläcket kom till mig visste jag att jag ville göra en bok av den i stället för att lägga ut det på en blogg. Även om jag älskar internet, så blir det aldrig detsamma. Du går inte tillbaka i ett dokument efter tio år. Det finns inga word-filer i ens bokhylla.
Sagt och gjort. Femton år efter debuten blev Det vita bläcket en bok. Eller ett litet manifest, som Anna-Karin Hellqvist kallar den. Ett manifest som är svårt att sammanfatta.
–Jag ville skriva om ofrivillig barnlöshet. Det är det starkaste temat i boken och det självupplevda. Går man igenom ofrivillig barnlöshet under en längre tid så hamnar man i en form av utanförskap som gör ganska mycket med ens person och en relation. Jag ville skriva en kärlekshistoria som beskrev det.
Boken rör många teman, som feminism, kärlek, sex och klass. Trots det korta formatet har Anna-Karin Hellqvist ambitionen att vända på perspektiven och få läsaren att tänka. Det blir personligt, väldigt nära.
–Jag vill komma så nära det smärtsamma som möjligt, för jag tror att det är det som betyder något när man läser boken. Den kan vara en tröst, en mörk glittrande sten att ha i fickan. Men den kan också vara ett uppvaknande.
”Vi måste hantera allt som händer oss
annars klarar vi oss inte”
Det är bokens huvudkaraktär som pratar med sin sambo. För Anna-Karin Hellqvist är den meningen bokens viktigaste.
–Hon väljer att vara ärlig med allt hon går igenom, för att rädda relationen som håller på att dö när den ofrivilliga barnlösheten bryter ner henne.
Efter att ha jobbat hela sitt vuxna liv inom vården, menar hon att ofrivillig barnlöshet, missfall och utomkvedshavandeskap är något som många kvinnor går igenom men nästan ingen pratar om.
–Det är fortfarande väldigt tabubelagda ämnen, ofta förknippade med mycket smärta, sorg och ensamhet. Att gå igenom ett missfall är en hemsk upplevelse. Jag har inte sett någon beskriva vad det gör med en relation. Jag tänkte att min bok kanske kunde göra någon lite mindre ensam.
Anna-Karin Hellqvist har gett ut Det vita bläcket själv. Det är ingen slump, utan ett val hon gjort och är väldigt nöjd med. Hon pratar om ett förakt mot självpublicerade böcker. De tas inte in någonstans, blir inte recenserade och författare som självpublicerat böcker möts ofta med reaktioner som att ”jaja, då är det ju ingen riktig bok”.
–Boken flängde runt i industrin ett tag. Det var några förlag som var intresserade. Men de tyckte inte att den höll måttet och ville ändra på den. Jag är väldigt öppen för redaktörskap, men kände att de inte såg boken. För mig var den redan färdig som verk.
–Jag kallar det för indielitteratur, men i den världen är det ingen erkänd genre. Jag tror att självpublicering har stor betydelse för människor som skriver. Nålsögat på förlagen är alldeles för litet. Prosa ska bara appellera till en akademisk klick som läser böcker. Det gör att mycket faller bort och många som skriver tappar lusten när man aldrig blir publicerad eller erkänd någonstans.
Själv har hon blivit avigt inställd till hela branschen, efter att som ung skickat texter till förlag och tidsskrifter ”utan att få vara med”.
–Då kände jag lite att fuck you då, då skiter jag i det. Ni får göra vad ni vill, jag tänker inte gå era ärenden. Hela fenomenet med att man ska gå de rätta skrivarlinjerna, ha de rätta referenserna och skriva på det rätta sättet för att komma med har jag jättesvårt för. Det är en exkluderande värld.
Du känns väldigt säker på vad du vill?
–Jag vill kunna bestämma väldigt mycket själv. Jag har inget ekonomiskt intresse av boken, det är viktigt för mig att sälja den så billigt som möjligt så att alla ska kunna köpa den även om man inte har cash. Jag vet att jag aldrig kommer att skriva på heltid. Jag vill inte leva det livet för jag har ett sporadiskt skapande. Jag kommer att skriva fler, men väldigt få, böcker i mitt liv. Till exempel jobbar jag med en jättelång roman sedan flera år tillbaka, men den är absolut inte färdig.
Hur lång är den? Knausgård-lång?
- Ja, precis. Jag har en stark vision om den boken. Den kommer att bli klar, men inte än... Kanske först om fyra, fem år eller så.
FAKTA: Anna-Karin Hellqvist
Född: 1978.
Bakgrund: Uppväxt i Biskopsgården och Västra Frölunda.
Gör: Sjuksköterska, författare och poet.
Favoritförfattare: Åsa Nelvin, Pamela Jaskoviak, Mare Kandre, Sylvia Plath, Barbro Lindgren och Ninni Holmqvist.
Detta inspirerar mig: Naturen, städer och böcker.
Senaste boken jag läste: Araben – Pooneh Rohi. Oerhört bra.
Det vita bläcket kan köpas på: knivtid.wordpress.comeller på Spättans Antikvariat i Göteborg.
