"Ja, jag var rädd under kriget. Jag är ju människa."
Det bekänner den ryske krigsfotografen Vladislav Mikosha (1909-2004) i inledningen av Gunilla Breskys existensiellt omskakande dokumentär Jag stannar tiden. Filmen tar oss obevekligt ner i skyttegravarnas smuts, där drömmen om medmänsklighet går i kras i takt med att soldaterna sprängs i slamsor.
Vladislav far var sjökapten. Sonen simmade över Volga som 14-åring för att härda sig och drömde om hav och främmande länder. Han sökte till sjöfartsskolan i Leningrad men nobbades på grund av bronkit. Istället blev den unge biografmaskinisten antagen till filmskolan i Moskva. När kriget var ett faktum anmälde han sig direkt, och kunde förena sina drömmar: posterad som militär sjöman och marinfotograf vid flottan. Men kriget var inte alls vad han tänkt. Han sökte spänning, men fann rädsla, fruktan, lidande, förstörelse och död så långt ögat kunde nå.
Han ser sitt älskade Sevastopol falla. Själv räddas han mirakulöst undan döden med kameran som sköld och flyr från Arkangelsk via livsfarliga Barents hav till London. Där ser han Gustaf Molanders romantiska drama Intermezzo. Publiken sitter kvar i biosalongen trots att flyglarmet går och bomber faller på gatorna utanför. Konvojen går vidare till New York där de ryska soldaterna hyllas som hjältar efter slaget i Stalingrad. De blir inbjudna till Hollywood och träffar stjärnor som Ingrid Bergman ur Intermezzo och Charlie Chaplin, politiskt brännhet i satiren Diktatorn.
Dokumentären berättar parallellt också fotohistoria. Mikoshas skildringar av mänskligt lidande var för tiden helt nya, och skapade etiska dilemman fotografer än i dag brottas med. Vad ska, och bör, en krigsfotograf skildra? När är det dags att lägga kameran åt sidan, för att ingripa eller fly?
Andra världskriget silas genom Mikoshas känsliga temperament, berättas med hans storslaget poetiska bilder och ord. Filmen växer till en upplevelse av krigets vansinne som i somliga stunder kan mäta sig med de allra bästa: från På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque via Väinö Linnas Okänd soldat och kroatiska Slavenka Drakulićs novellsamling Balkan express till Arkadij Babtjenkos osminkade vittnesmål från Tjetjenienkriget i böcker som Krigets färger och Dagar i Alchan-Jurt.
